Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Till belysning af språk/juden såsom uttryck för kraftiga och veka stämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinnelagslifvet, som vi benämt mörka och ljusa stämningar. Härvid
hafva vi dock städse sökt framhålla konsonanternas alltför
ofta förbisedda betydelse; ty om också de slutna betonade
dunkla vokalerna bäst lämpa sig för mörka och de öppna
obetonade ljusa vokalljuden bäst för ljusa stämningar, så
kan dock äfven den dunklaste vokal få ett ljust lynne såsom
grundton i en vek konsonantinfattning, emedan härigenom
ett vekt språkljudsackord uppstår, medan tvärt om den
ljusaste vokal visserligen icke i och för sig förmörkas, men
dock lättare kan färgas af en mörk stämning, i den mån
han omgifves af hårda konsonantljud. Skälet till sistnämda
förhållande hafva vi äfven angifvit, nämligen att den korta
öppna vokalen, hvilken särskildt i högsvenskan alltid är
obetonad, förlorar sitt vokaliska stämningslynne, just emedan
han är obetonad eller med andra ord stafvelsebetoningen
är förlagd till konsonantljud, hvilket innebär, att icke blott
den eller de konsonanter, som vid ansättningen liksom ryckt
till sig något af vokalens toninnehåll, utan framför allt den
eller de konsonanter, som bilda stafvelsens slutljud och
hvilka beröfvat honom hans accent, också i och med
detsamma fråntagit honom en väsentlig del af hans vokaliska
ljudlynne. Man jämföre blott skilnaden i vokalens
ljudinnehåll uti orden al, all och trall. I det förstnämda ordet
tjänar slutljudet l blott såsom ett medel för att ytterligare
förstärka vokalens utklang, i ordet all däremot får l-ljudet
stafvelse-accent och undanskymmer därför i någon mån
vokalljudet, hvars uttalstid äfven varder kortare än l-ljudets.
I ordet trall slutligen, uttaladt med kraftigt tungspets-r,
undergår ä-ljudet en ljudskiftning icke blott på grund af
det betonade slutljudet utan äfven på grund af det kraftigt
ansatta r-ljudet.
Men om sålunda en konsonantförbindelses ljudlynne
kan bidraga att till en i och för sig ljus vokal öfverflytta en
mörkare färgton, så måste konsonanternas uppgift blifva
ännu viktigare i fråga om den stämningsmotsats, vi kalla
kraftig och vek, till och med så väsentlig, att
konsonantljuden härvid träda i första rummet och vokalljuden i det
andra. Detta gäller dock endast om de starkare uttrycken
af kraftkänslan, hvilken stundom fordrar ett sådant uttal af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
