Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man å andra sidan i språket finner stora massor af ord, i
hvilka ett dylikt förhållande mellan innehålls- och
ljudstämning ej står att upptäcka.
När vi sålunda enligt de med ledning af ljudens
bildningssätt framstälda reglerna måste säga, att en betonad vokal
med hårdt både för- och utljud eller hårdt utljud och starkt
aspirerad ansättning bildar en härd ljudförbindelse, så inställa
sig sådana ord och ordstammar som pik, pak, puk, rik, rak,
ruk, hit, hat, hut, hot, tjut, tjur o. s. v. När vi säga, att betonad
eller starkt ansatt vokal utmynnande i ett s-ljud ger ett
obehagligt hväsande, liksom afvisande intryck, så påträffa vi orden
is, as, has, ås eller ett sådant ord som hus eller med kraftigt
klingande förljud ris, ras, rus. När vi enligt reglerna häfda,
att ett hårdt ljud kan mildras medelst ett vekare
ansättningsljud, så inställa sig till vittnesbörd härom orden bris,
brasa, brus o. s. v. Och tvärt om. När vi enligt reglerna
säga, att en vokal i vek konsonantinfattning eller med vekt
aspirerad ansättning och vekt klingande eller lena slutljud
bildar en vek ljudförbindelse, så möter oss en mängd af
språkets ur innehållets synpunkt blidaste ord, såsom t. ex.
ande, land, lind, lund, hind, dun, död, mamma, hvila, lilla,
lulla, blund o. s. v. Men samtidigt påträffa vi sådana ord,
hvilka af rent språkliga eller kulturhistoriska skäl erhållit
ett ljudlynne, som står i mer eller mindre skarp strid mot
deras innehållsstämning, t. ex. fru, hustru, fröken, frieri,
man o. s. v. Vidare finna vi, såsom ofvan är nämdt, en
mängd ord, i hvilka något dylikt förhållande mellan
ljud- och innehållsstämning ej kan upptäckas, t. ex. hafva, gå,
börja, hvartill slutligen kommer den mängd af hjälpord,
hvilka sakna positivt innehåll och följaktligen icke här kunna
komma med i räkningen, t. ex. partiklarna att, om, så m. fl.
Skulle vi nu på grund af dessa företeelser vara
vetenskapligt berättigade till det antagande, att språket under
sin utveckling sträfvar att inom vissa gränser åvägabringa
en dylik öfverensstämmelse mellan ljud och innehåll?
Ingalunda, emedan en dylik sats, om den skall ega något
vetenskapligt berättigande endast kan framgå ur mycket omfattande
och planmässigt genomförda komparativt filologiska
undersökningar. Tills vidare kunna vi sålunda endast säga, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
