Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljudförbindelserna ändra lynne alltefter tillkomsten af kraftiga
eller veka konsonanter vare sig som för- eller utljud.
Orden pappa och mamma äro i detta hänseende typiska.
Som bekant äro ljuden i dessa ord med hänsyn till
bildningssättet nästan enahanda. M och b äro nämligen läppljud,
m är ett b med öppen näskanal – hvarför också, då den
senare är tilltäppt, m öfvergår till b eller »mamma»
förvandlas till »babba» – och p är ett förstärkt klanglöst b.
I enlighet med språkinstinkten på så många andra områden
betecknas den kraftigare individen bland föräldrarna med
hårdare och den vekare individen med veka
ljudsammanställningar. Båda orden äro emellertid barnkammarord, de äro
liksom födda i barnamun och passa sålunda förträffligt som
smekord, men borde följaktligen, i förbigående sagdt, om
icke bortläggas, så åtminstone icke uteslutande användas
efter smektidens slut. Bland vår allmoge hålla sig alltjämt
de ärliga orden far och mor uppe, och dessa ord börja
äfven inom de högre klasserna åter komma till heders.
Äfven i dessa ord, men ännu mer i de oförkortade, mera
stämningsfulla formerna fader och moder passar det förra
ordets kraftiga och det senare ordets veka förljud väl till
hvartdera ordets innehåll. Det allvarliga slutna ä-ljudet med
sitt kraftiga förljud gör ordet fader lika uttrycksfullt, som
det af det veka m inledda dunklare och liksom innerligare o
i moder gör detta ord skönt och stämningsfullt. Båda orden
förefalla emellertid så allvarliga, att de blifvit ett slags
helgdagsord. I hvardagslag måste man nöja sig med »far»
och »mor», hvilka också kunna vara mycket allvarliga,
ehuru de äfven kunna användas i lättare stil, i synnerhet
då det intensivt ömma ordet min sättes på kuskbocken,
t. ex. i uttrycken »far min» eller »mor min». Det heter
sålunda: »Min fader var en ung soldat» och skulle väl
också kunnat heta: »Min far han var» etc. Men det heter:
»Min far han var en vestgöte han, han». Här vore också
»far min» väl på sin plats, men ordet fader vore hart när
omöjligt.
För att nu emellertid i största korthet belysa den
återstående delen af den här föreliggande frågan vilja vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
