Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om klang-r och skorr-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man väljer ett ord, som börjar med tr, t. ex. det
svenska ordet träffa. Man försöker förbereda detta ords uttal
genom att insätta d i stället för r samt att tydligt och
kraftigt framsäga te-däffa, te-däffa, te-däffa o. s. v. Så småningom
ökas uttalets fart utan att dock t- och d-ljudet få
sammanblandas, och när denna fart – fortfarande med strängt
iakttagande af tydligt uttal – ökats till en viss grad, så
framkommer slutligen ett svagt tungspets-r i d-ljudets ställe.
Sedan gäller det att genom fortsatta öfningar af samma
slag stärka och tydliggöra detta r-ljud, så att det till sist
kan uttalas ensamt.
Denna öfning är utan tvifvel den förträffligaste, som
hittills blifvit uppfunnen för att inlära det svåra
tungspets-r-ljudet. Öfningen åsyftar nämligen att vänja den talande
att med lätthet och ledighet, snabbt och kraftigt röra
tungspetsen mot öfre tandvallen, hvilka rörelser innebära det
väsentliga vilkoret för dallerljudet i tungspets-r. Vid ett
tydligt uttal af t-ljudet måste tungspetsen med kraftig
muskelställning ansättas mot tandfästet, men vid det därefter
följande uttalet af d-ljudet först släppa sitt fäste och sedan
med slappare muskelställning lätt ansättas likaledes mot
tandfästet, men i någon mån högre upp än vid t-ljudet.
Vid återupprepandet af t-ljudet måste tungmusklerna åter
spännas och tungspetsens läge något förändras. Härigenom
uppnås på en gång en öfning af tungmusklerna i allmänhet
och särskildt af de muskler, som betinga tungspetsens
rörlighet mot tandfästet.
Denna öfning åsyftar i första rummet att inlära
tungspets-r, då det förekommer inuti ett ord eller stafvelse,
särskildt efter tandljud. Har ljudet blifvit fullständigt inöfvadt,
så kan det också frambringas så väl i slutet som i början
af en stafvelse.
För att dock underhjälpa r-ljudets frambringande vid
stafvelsens slut Öfve man sig att uttala ordet narr på följande
sätt. Först utsägas de två första ljuden na tydligt, hvarefter
man företager en stark utandning samtidigt med att
tungspetsen upplyftes mot tandvallen, dock utan att beröra
denna, hvilket innebär, att tungan måste dragas något
tillbaka, så att spänningen i dess bakre del varder starkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
