Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om förhållandet mellan högsvenskans och de svenska bygdemålens ljud var de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konsonanter eller artikulerade sorlljud kallas de
språkljud, som uppstå därigenom, att luftströmmen på något
ställe i ansatsröret afspärras, innan den framsläppes, eller
också frampressas genom en af vissa mundelar bildad så
trång öppning eller pass. att därigenom ett icke-klingande
ljud uppstår. Vissa konsonantljud kunna dock åtföljas af
röstton eller klang.
Så väl vokalerna som – i vissa språk – äfven en del
af konsonanterna kunna därjämte uttalas tillsammans med
ett föregående utandnings- eller aspirationsljud eller det svaga
oartikulerade sorlljud, i skrift vanligen betecknadt med h
eller ( (spiritus asper), som uppstår, då luftströmmen med
någon grad af aktiv muskelverksamhet framdrifves genom
den öppna röstspringan utan att i ansatsröret påträffa något
hinder, tillkommet vare sig genom afspärrning eller
förträngning. Aspirationsljudet är hvarken vokal- eller
konsonantljud, emedan luftströmmen hvarken i den nedre ljudkällan
eller struphufvudet, ej heller i den öfre ljudkällan eller
ansatsröret, mun- och näshålan bearbetas vare sig till något
särskildt klangljud, ej heller i likhet med konsonanterna till
något slag af artikuleradt sorlljud. Aspirationsljudet måste
därför betraktas icke såsom ett särskildt språkljud utan
såsom ett sätt, hvarpå ett vokal- eller konsonantljud uttalas,
hvarför också t. ex. grekerna med sitt fina språksinne
betecknade det starka och svaga utandningsljudet icke med något
bokstafstecken, biordnadt öfriga sådana, utan med ett särskildt
tecken, spiritus asper (() eller lenis ()) ofvanför det
ljudtecken, som skulle uttalas med stark eller svag utandning.
I högsvenskan förekommer numera det starka
aspirationsljudet endast framför vokalljuden.
(Med hänsyn till enskildheterna i högsvenskans
ljudsystem hänvisas till »Språkljud och qvantitativ betoning i
högsvenskan», till hvilken framställning äfven här nedan
begagnade fonetiska termer ansluta sig.)
Nu är det tydligt, att på den grad af exakthet och
noggrannhet, med hvilken tungans, läpparnas, gomseglets och
kindernas muskler utföra sitt värf för att under ljudningen
försätta talverktyget i den ena eller andra vokalställningen, bero
vokalljudens tydlighet och väsentligen äfven deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
