Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Röstens utbildning och vård - Regler för andningen under föredraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6. Rätta, så vidt möjligt är, andedragets djup efter
föredragets uppehåll och använd uppehållen, innan
luftförrådet börjat kännbart uttömmas, för att genom en omärklig
och ledig inandning ersätta det förbrukade luftförrådet.
Anm. Man plägar indela inandningsakternas tidslängd,
hvilken i regeln blir liktydig med deras djup, efter de af
föredraget fordrade uppehållens längd och i denna mening
tala om hel, half, fjärdedels, åttondedels o. s. v. inandning.
Ehuru det konstmässiga föredraget fordrar både flera
och delvis andra uppehåll än dem, som angifvas medelst
skiljetecknen, så kunna dock de senare tjäna till ledning för
den i uppläsningskonsten mindre försigkomne, så nämligen,
att han efter punkt, fråge- eller utropstecken vid slutet af
ett tankesammanhang eller en afdelning inom samma stycke
företager hel inandning, i synnerhet om den nya afdelningen
förutsätter en ändring i framställningstonen; vid punkt,
fråge- eller utropstecken mellan satser uti samma afdelning samt
vid kolon användes half, vid semikolon fjärdedels samt vid
komma åttondedels inandning. Härvid bör dock väl
bemärkas, att längden af dessa uppehåll ingalunda är en gång
för alla bestämd, utan måste lämpa sig efter talets fart samt
andra omständigheter, hvilka sammanhänga med föredragets
innehåll och form.
I sammanhang med dessa andningsregler må följande
allmänna regel för tonbildningen anföras.
För att tonen må blifva klar och kraftig, bör den tonande
luftströmmen icke blott under sång utan äfven under tal i
regeln riktas mot den del af den öfre tandvallen, som är
belägen ofvanför de öfre framtänderna. Förlägges åter
luftströmmens riktningspunkt längre bakåt, mot gomhvalfvet,
så varder tonen mera dof och vek, hvilken klangfärg
stundom är nödig för att uttrycka vissa stämningar, blott
röstbrukaren härvid aktar sig för att frambringa s. k. gom- eller
halstoner. När luftströmmen riktas mot gomhvalfvet, t. ex.
mot gränsen mellan hårda och mjuka gommen, händer det
nämligen lätt, att mellersta delen af tungryggen höjer sig
mot gomhvalfvet samtidigt med en motsvarande höjning af
struphufvudet, hvarigenom resonansrummet minskas och tonen
delvis kastas mot svalget. Riktas tonströmmen ännu längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
