Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Röstens utbildning och vård - Den utbildade menniskoröstens förnämsta egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrka och fyllighet dels af röstbandens bredd, elasticitet
och formfullkomlighet, som medgifva dem den vederbörliga
svängningsvidden under hvarje erforderlig grad af
svängningshastighet; dels af resonansförmågan hos alla de delar af
röstorganet, som bidraga att öka den ursprungliga styrkan
af den medelst röstbanden frambragta tonen; dels slutligen
af den kraft hos bröstmusklerna, medelst hvilken luften
framdrifves mot röstspringan. Denna sistnämde faktor motsvaras
i fråga om violintonen af stråkdragets kraft.
Röstens välljud eller förmåga af musikalisk klangfärg
(timbre) samt dess renhet bero dels af röstbandens förmåga
af isokroniska svängningar eller likformiga svängningar under
hvarje gifven grad af svängningshastighet; dels af
ansatsrörets eller svalgets, mun- och näsrummets förmåga att antaga
sådana former, att vissa till en klang hörande öfvertoner
förstärkas, andra däremot försvagas; dels af hörselapparatens
förhållande till röstverktyget och viljans förmåga att bringa
det senares verksamhet i öfverensstämmelse med
ljudföreställningarna.
Vi anmärka här än en gång, att det är de
likformiga svängningarna hos en vibrerande kropp, hvilka under
en viss grad af svängningshastighet gifva upphof till toner,
hvaremot de olikformiga förorsaka omusikaliska ljud, buller
och sorl af olika slag. Vidare måste fasthållas, att de
toner, vi vanligen förnimma, icke äro enkla utan
sammansatta eller bestå af en grundton samt en flerhet af s. k.
öfvertoner, dels harmoniska, dels disharmoniska i förhållande
till grundtonen. Länge hade man anat detta förhållande,
ehuru frågan först på senare tider fått sin vetenskapliga
utredning genom Helmholtz, Donders m. fl. Den musikaliska
tonens välljud beror sålunda väsentligen därpå, att han är
sammansatt eller bildar så att säga ett ackord, ehuru de
fleste af de ackompagnerande öfvertonerna ej äro urskiljbara
för det obeväpnade örat. Enhvar kan dock öfvertyga sig
om dessa öfvertoners tillvaro genom att t. ex. anslå ett c
på ett vanligt pianos mellanregister, då man samtidigt skall
förnimma icke blott samma ton en eller flere oktaver högre,
utan också ett eller annat g och e o. s. v. Till de enkla
tonerna hör den vanliga hvisseltonen, hvilken just på grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
