Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Om det svenska predikstolsföredraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagliga lifserfarenhet ega tillgång till ett outtömligt själsstudium,
till faktiskt gifna orsaker så väl till synd som till brist på
bättring och lefvande tro, och att de genom att i sina
predikningar använda detta dyrbara stoff skulle kunna träffa
och gripa den religiösa hjärtpunkten i åhörarens personlighet
och sålunda uppnå den rätta uppbyggeisen, hvilken
däremot icke kommer till stånd genom att blott upprepa
välkända fakta eller förmaningar och varningar, hållna i så
allmänna ordalag, att kanske de fleste af åhörarne antingen
inslumra eller säga till sig själfva: »Ja. allt det där hafva vi
ju hört så många gånger förut.»
Fästa vi oss nu särskildt vid de tvenne hufvudslag af
framställningston, hvilken så ofta påträffas hos våra
landtprester, så tillkommer härvid en särskild anmärkningsvärd
omständighet. Representanten af den ena
framställningstonen skriker fram sin torra predikan åtföljd af starka
trumfningar i predikstolen, den andre kvider fram sina lika
saftlösa ord ungefär på samma sätt, som om någon ömtålig
kroppsdel hos honom råkat i kläm uti något vid predikstolen
fastgjordt skrufstäd. När ändtligen predikanten säger amen,
så drager åhörareskaran en djup suck af lättnad, och
predikanten själf synes dela denna känsla att döma efter det
sätt, hvarpå han nu skrider till icke framsägningen, icke
heller uppläsningen utan upprabblingen af de öfliga bönerna
i ett slags recitativmanér rned långa, enformigt stigande och
fallande tonböjningar samt i en takt, som kunde betecknas
med presto eller prestissimo. Äfven den kvidande
predikanten gör sig ej sällan skyldig till detta fel, så att när
han i sin falska bedjeton framjämrat sin torra
förståndsbetraktelse och sedermera skrider till upprabblandet af
bönerna i samma ton, med hvilken han »surrar fram»
kungörelserna, så frestas man att tänka på den gamle knarrige
ungkarlens utrop vid det dåliga middagsbordet: »I det här
huset är allting surt utom ättikan!»
Detta recitativmanér vid uppläsningen af kyrkobönerna
torde i förbigående sagdt vara mycket gammalt. Måhända
härstammar det från den katolska mässan. Jag har mer än
en gång, t. ex. i Isakskyrkan i Petersburg, hört samma slags
tongångar från mässan i koret som vid läsningen af bönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
