Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Det offentliga föredraget och vältaligheten i enskilda kretsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representanterna både från våra stader och vår landsbygd i
fonetiskt hänseende eller med hänsyn till språkljuden tala ett
språk, som hvarken är högsvenska eller bygdemål, utan en
förbistrad blandning af bådadera.
Den andra egenheten, vi här vilja påpeka, är det
jämförelsevis ringa antalet af representanter, som yttra sig utom
i frågor, då det gäller s. k. öppen votering. En blick på
tidningsreferaten Öfver våra riksdagsförhandlingar skall också
kunna öfvertyga oss om, att det under vanliga förhållanden
är endast en liten, föga växlande kärntrupp i hvarje kammare,
som talar, medan de öfriga nöja sig med att lyssna. Men
detta är ju en lycka, torde någon invända, en besparing i
mer än ett hänseende? Ja, visserligen vore det så, svara vi,
om blott de talföraste därjämte alltid vore äfven de klokaste
och sakkunnigaste. Men så är ingalunda alltid fallet. Bland
dessa lyssnare och tigare finner man ej sällan kärnan af
församlingens praktiska vett, personer, hvilkas ord skulle
vägt tungt i vågskålen i mången viktig fråga, men som
döma sig själfva till tystnad, emedan de äro besvärade af
ett offentligt uppträdande antingen af brist på öfning, eller
emedan de rent af pinas af ofullkomligheterna i sitt muntliga
föredrag. Ännu sämre gestaltar sig i detta hänseende
förhållandet i våra mindre kommunala representantförsamlingar
så väl i stad som å landsbygd, och den tanken ligger
därför nära till hands, att om en gång de kloke i vårt land
ville lära sig att tala, så skulle måhända de okloke lära
sig att tiga.
Med denna skygghet för offentligt uppträdande, denna
ovana vid muntligt föredrag, denna förskräckelse för ljudet
af våra egna rösttoner sammanhänger äfven det sätt, hvarpå
vi svenskar uppträda som talare vid festliga tillfällen. Hos
våra stamfränder i söder, danskarne, finna vi en tungfärdighet,
hvilken synes ega mycket gamla anor, emedan denna
volubilitas linguce redan af en skriftställare på 1400-talet anföres
såsom ett egendomligt kännetecken på de vid universitetet
i Paris studerande danskarne. Denna färdighet i
tungmusklerna förleder dock icke sällan äfven en framstående dansk
talare att göra sig skyldig till det fel, som på hans eget
språk så betecknande kallas »Vr0vl» eller formlöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
