Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterromantik - I. Efterromantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefvat kvar, fredade för sä godt som all liberalism. Det var
i denna miljö som den ungdom uppväxte, hvilken nu
framträdde i litteraturen och hvars ästetiske ledare
Dietrich-son var.
Dietrichson kom till Uppsala 1860, och han var verksam
dels där, dels i Stockholm fram till midten af sjuttiotalet,
då han såsom professor återvanns åt sitt land. Han blef
snart medelpunkten i en krets af unga män med
ästetiskt-filosofiska intressen, som i detta ögonblick studerade i
Uppsala. Där var Ernst Daniel Björck, som dog innan han
ännu infriat de rika löften, som man faste vid honom, filosofen
Pontus Wikner, som i mångt och mycket företräder samma
idériktning som Rydberg, Carl David af Wirsén, hvars egentliga
produktion dock först faller på sjuttiotalet, Edward Bäckström,
Carl Ludvig östergren (Fjalar), Nils Petrus ödman, Carl
Rupert Nyblom, Carl Snoilsky, för att endast nämna några af
dem, som sedan låtit mest tala om sig. De kallade sig för det
Namnlösa Sällskapet och utgåfvo under loppet af sextiotalet
tre gemensamma publikationer: år 1861 Isblomman, »dikter
af Uppsalastudenter», 1863 Sånger och berättelser af nio
signaturer och 1865 Sånger och berättelser af sju signaturer. Man
har också sedan kallat hela skolan efter deras gemensamma
märke för Signaturerna.
Dietrichson * hade åtskilligt att meddela dessa
ynglingar. Han kom som en främling och såg i mångt och
mycket på de svenska förhållandena med främlingens ögon
och kritik. Särskildt faste han sig vid den höga och
patriotiska ton, som alltjämt härskade i Fyrisstadens diktning. Det
är ju ett ofta bestyrkt faktum, att under det att Bellman och
Runeberg äro skattade lika mycket i Norge och Danmark
som i Sverige, har däremot Tegnér aldrig varit
synnerligen uppburen af dessa båda folk. Dietrichson delade denna
motvilja och angrep just Tegnér, därför att hans Frithiofs
saga led brist på tidsfärg,och emedan han i allmänhet fäste
ensidig vikt vid en glänsande form och innerst var mera
retor än skald.
I allmänhet vände sig Dietrichson mot, hvad han kallade
»den gamla efterklangspoesien med sitt högtrafvande patos,
• Dietrichson, L., En norrmans minnen från Sverige. I—II. Sthm
1901, 1902. — Inledning i Studiet af Sveriges Litteratur i vort Aarhundrede.
Kbhn 1862. — Det skönas värld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
