Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterromantik - I. Efterromantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omtyckt var ocksä Erik Bogh, som rest i Sverige och där
blifvit betagen i Bellman och själf utbildat sig till en
vis-sångare, hvars humoristiska skildringar af gemytligt
Köpen-hamnskt småborgarelif på denna tid äfven sjöngs mycket i
de svenska hemmen. Ett slags dansk Sehlstedtl
Af norrmännen var det nog framförallt de båda unga,
Ibsen och Björnson, hvilka snart skulle bryta sig en ny
våg, men tillsvidare stodo på samma romantiska ståndpunkt
som de ofvan nämnda danska skaldernay hvilka ådrogo sig
uppmärksamhet här hemma. Däremot torde icke vare sig
Wergeland eller Welhaven hafva spelat någon stor roll i Sverige.
Detta studium af brödrafolkens litteratur blef icke minst
af betydelse för den följande utvecklingen. Förbindelsen var
inledd, och når i Danmark och Norge litteraturen förnyades,
inströmmade genom denna öppna port de europeiska idéerna.
Under sextiotalet gjorde en ny generation sitt inträde i
den svenska litteraturen. Den medförde emellertid föga nytt.
Signalerna hade icke förändrats. I prosan var Jolin en ny
Stockholmsskildrare af samma art som Blanche men
elegantare och måttfullare i sitt skrifsätt. Lea tecknade roliga
småbitar ur svenskt småborgare- och hvardagslif, Starbäck
berättade i en hel följd af romaner spännande historiska händelser.
Tidens skaldeskola fick sitt hufvudsäte i Uppsala, och
den har samma karaktär som poesien Öfverallt eljest i Europa.
Till formen är den af en otadlig skönhet, men den medför
icke något synnerligen nytt innehåll. Den är efterromantisk.
Ännu en gång gick man tillbaka och inspirerade sig af de
tankar och stämningar hvilka framburits af de stormän,
Tegnér, Geijer, Atterbom o. s. v., som i seklets början fått
de djupaste tonerna att klinga i nationens bröst. För denna
generation hade dessa höga gestalter nästan upphört att vara
människor. De voro gudar. All kritik förstummades i deras
närhet, och man närmade sig dem endast med skälfvande
hjärtan och rökelsekärilet vildt svängande, i handen. Man
märkte icke, att tiderna förändrats och att mycket af det,
som en Tegnér eller en Geijer uttalat i seklets
morgongryning, icke alltid gaf ett naturligt uttryck åt en senare tids
känslor.*
• Jämför det sätt, hvarpå Dietrichsons kritik af Tegnér emottogs.
Allmänheten greps af förbittran. Forna vänner riktade sina vapen emot honom.
Tidningarne angrepo honom. Böttiger, Tegnérs svärson, vände honom vid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
