Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - IX. C. A. Wetterbergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla af samma ohjälpliga fel. Alla äro de från
kompositio-nens synpunkt misslyckade.
Lyckligtvis kan man upplösa dem i deras enkla
beståndsdelar och betrakta hvarje kapitel som en helhet för sig.
Man har då åter en serie af Genremålningar, af hvilka
många äro förträffliga, en serie af moraliska reflexioner,
en ofta icke oäfven samhällskritik och påpekande af reformer,
som äro fullt genomförbara.
Han har på detta senare område varit en af sin tids
mest orädda och lyckade förkämpar, aldrig tröttnande att
taga de svaga och fattiga i beskydd mot de rika och mäktiga.
Det finnes knappast någon af tidens reformatoriska idéer,
som icke funnit en förespråkare i Onkel Adam. Han har
talat mot skråväsen och bördsfördomar, för ett humanare
förhållande mellan arbetare och arbetsgifvare, för en mildare
och förnuftigare behandling af brottslingar, för folkskolor,
för mindre pedantisk uppfostran, för kvinnoemancipationen,
för de oäkta barnens vård, mot ortodoxien och läseriet, mot
brännvinssuperiet såväl som de rikes omåttlighet. Icke
underligt, att tiden lyssnade till hans ord: det var dess egna
innersta tankar, han uttalade.
Men det var icke endast därför, som han blef så älskad
i de svenska hemmen. Det härskar en god och sund anda
i hans romaner. Hos Onkel Adam finner man intet af den
öfverspända och sjukliga romantik, hvilken eljest i icke
ringa mån utmärkte dåtidens romanlitteratur. Romantisk år
Onkel Adam endast i filantropien, eljest är han, som
Wiesel-gren träffande sade, nykterheten själf. Detta framträder icke
minst i hans uppfattning af kärleken. Typiskt är i detta
afseende följande uttalande:
»Den gamle vännen egde en dotter. Hon hade väl nägra g&nger varit
införd på »slottet», som det kallas; men hon hade alltid kommit lös igen.
Balthasar och hon hade ingenting att förebrå hvarandra och hjälpte h varandra
vid åtskilliga kinkiga tillfällen, då den kvinnliga förslagenheten räddade den
dumdristige brottslingen. Balthasar höll af Karin och hon höll af honom; det
var en kärlek på sitt vis; den var ej synnerligen öm utaf sig, långtifrån
gråtmild och pjåkig, den var med ett ord något helt annat, än den våra poeter
besjunga och den som utgör kliffsrätten i våra romaner; men det var dock
kärlek, det vill säga vänskap, byggd på ömsesidigt behof af stöd och hjälp.
Begge tyckte om hvarandras utseende, sinlighetens glöd uppvärmde vänskapen;
det var kärlek. Jag har sett många förnäma par, som ej egt hälften så många
skäl att älska hvarandra och icke älskat hvarandra så mycket som Balthasar
och hans spinnhusmessiga fästemö.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
