Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VIII. Emilie Flygare-Carlén. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julie koketterar med en husarlöjtnant och bryter själf
förlofningen. Därigenom blir Valdemar åter fri och förenas i
ett lyckligt äktenskap med Maria. Julie däremot blir djupt
olycklig och dör ångerfull, vårdad till det sista af Valdemar.
Något större intresse erbjuder i våra dagar icke denna
roman, men för sin tid är det en icke oåfven debut. Den är
lätt och lifligt skrifven, i en stil, som tydligt förråder engelskt
inflytande (närmast väl Dickens). Säkerligen är det en af
de första svenska romaner, som är påverkad af den
Victori-anska romanen.
Under de närmaste åren fortsatte fru Flygare-Carlén ungefär
i samma genre, dock småningom och omärkligt närmande sig
folket och medelklassen. 1839 utgaf hon Representanten och
Gustaf Lindorm; 1840 Professorn och hans skyddslingar samt
Fosterbröderna; 1841 Kyr koin vigningen i Hammarby och
Skjutsgossen. Det är, för att använda en tysk författares ord,
en verkligt kaninartad fruktsamhet.
Redan i dessa hennes första romaner bryter hennes
kynne tydligt igenom: hon spränger hvaije ögonblick det
hylster af konvenans, i hvilket hon inspunnit sig själf. Ty
om det finnes något, som den raska skärgårdsjäntan icke
kunde skildra, så var det salongsmänniskor. Hon förstår icke
deras afmätta och slipade väsende. De tyckas henne
onaturliga, stela, löjliga, och deras förbehållsamhet tolkas såsom
dumhet eller högfärd af henne, som alltid har hjärtat på läpparna
och alls icke kan förstå, hvarför man bör skämmas för sina
känslor. I dessa förnäma personers sällskap mister
författarinnan sjålf kontenansen, hon bugar och krusar och får ett
sådant anfall af tillgjord finhet, att hon själf blir onaturlig. *
Lyckligtvis bortser hon tämligen snart från att teckna
själfva sederna i dessa kretsar, hvilket just varit friherrinnan
Knorrings styrka, och betraktar sitt adelsfolk ifrån den
uteslutande mänskliga sidan. Det kan väl äfven då hända, att
hon verkar en smula ansträngd och trampar något för mycket
• Ett par exempel: i Enslingen på Johannisskäret l&ter
kommendörkapten von U. bestraffa hufvudperaonen efter ett förhör, som är minst sagdt
lättvindigt; sedan blir han äter alltför hjärtlig. Under bokens lopp antager han
alltmera karaktären af en hygglig skutskeppare utan alla adelsfördomar. Och
kommendörkapten är visst icke en af hennes sämst tecknade adelsmän. —
Hans dotter Hedvig, skön som Haydyadé, och som i allo skall vara mönstret
af en verkligt väluppfostrad ung dam, verkar högst blandad: halft romanesk
och halft kaféfröken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
