Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VII. Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkelt två samhällsklasser: den högre medelklassen, som
stod adeln nära, och den lägre. Och med samma
oför-skråckthet, som hon i Fredrika Bremers salong bogserade
sig själf in i soffan, hade fru Carlén i litteraturen tagit
medelklassen och folket, hvilka hittills varit orepresenterade, på
släp och låtit dem intaga deras plats vid sidan om de öfriga
samhällsklasserna.
Emilie Flygare-Carlén föddes som den yngsta af fjorton
syskon den 8 augusti 1807. Hennes föräldrar voro
sjökaptenen och handlanden Rutger Smith och Margareta Stigler.
Fädernesläkten var ursprungligen skotsk. Farmodern var
en Belfrage, och genom henne var Emilie befryndad med
åtskilliga svenska adelssläkter ända upp till riksföreståndaren
Karl Knutsson Bonde.
Den lilla Emilie uppväxte i ett burget hem och blef
naturligen såsom den yngstfödda af de redan åldriga makarna
något bortskämd. Fadern var en öm och finkänslig, ej så
litet romanesk natur med mycket af sjömannens tro på skrock
och vidskepelse. Han saknade icke intresse för boklig
bildning och poesi. Synbarligen är det från honom som Emilie
ärft sin rika inbillningskraft, hvilken tidigt framträdde. Redan
som liten flicka tyckte hon bäst om att leka ensam. Hon
uppsökte de mörka gångar, belamrade med sönderfallna
silltunnor, tågvirke, trasiga flaggor och gallionsbilder, hvilka
lågo mellan sjöbodarna på den stora köpmansgården. Här
lefde hon i sitt eget drömrike, som var befolkadt med många
underliga väsenden, och det enda, som störde den lilla i
hennes umgänge med flickorna »Ålbotten» eller andra af
dessa bekantskaper, var när någon förbigående skrattade åt
hennes högljudda samtal och underliga fasoner. »Jag
sårades mycket,» berättar hon i sina Skuggspel, »af att mina
äldre syskon alltid gycklade med mig öfver detta mitt sätt,
att själf skapa mig sällskap, men min mor sade: ’låt barnet
vara — hvar och en har sitt sinne!’ Och så fick jag då ha
mitt sinne och i ro spinna mina lifliga meddelanden med
dessa för mig alltid existerande väsenden, små underbara
flickebarn, som städse bebodde de mörka gångarne.
Innehållet af våra samtal berättade jag ofta för min mor, till
hvilken jag hade ett gränslöst förtroende. Ibland nämnde
21. — Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
