Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - III. Fredrika Bremer. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilka Fredrika uppväxte, var dock hennes barndomslif allt
utom lyckligt. Fadern var en sluten och djupt melankolisk
natur. Ett af Fredrikas barndomsminnen var, huru fadern
under vintern 1809 brukade ensam vandra upp och ned i
den mörka salen — ljus fingo icke tändas — gråtande och
vridande sina händer; så djupt grep honom hans hembygds
slutliga skilsmässa från Sverige. Visserligen var han en
innerligen välmenande man, som aldrig såg på pengar, när
det gällde hans barn, men han var sträf och retlig till lynnet,
våldsam, pedantiskt ordentlig och så despotisk, att det, når
han 1829 bortgick, kändes för barnen såsom en lättnad.
Modern hade ett lifligare lynne men intresserade sig mera
för sällskapslif och romanläsning ån för barnkammaren.
Under de första åren af Stockholmsvistelsen sågo barnen
knappast sina föräldrar, hvilka då ifrigt deltogo i societetens
nöjen. Också blefvo de så främmande för dem, att de sprungo
och gömde sig, så fort de hörde deras röster eller steg.
Barnen voro uteslutande hänvisade till den finska amman, gamla
Lena, och den franska guvernanten, mademoiselle Frumerie.
Den senare tog emellertid på ett förtjänstfullt sått hand om
deras uppfostran. Fredrika har sedan i sin själfbiografi
med mycken skärpa yttrat sig om denna deras uppfostran.
Hon säger, att hon och syskonen endast fingo lära sig
ytlighet. Omdömet år ensidigt, och man får icke glömma, att
då hon fällde det, hägrade redan för henne själf ett annat
ideal af kvinnouppfostran, hvilket skulle sätta kvinnorna i
stånd att kämpa sig fram till en själfständig ställning. Och
därpå var visserligen flickorna Bremers uppfostran ej anlagd;
i den gick allt ut på att skapa salongsdamer, lätta att
bortgifta, och hvilka med takt och elegans kunde uppfylla en
värdinnas åligganden. I viss mån var detta
uppfostrings-system — liksom sederna i det Bremerska huset —
sjutton-hundratalets klassiskt franska, ett system som vid denna tid
redan på de flesta håll fått vika för Rousseaus kraf på en
naturligare, friare, mera på det nyttiga anlagd uppfostran.
Modern hade tre principer för sina barns uppfostran:
de skulle uppväxa i okunnighet om det onda, och de
skyddades därför noga från beröring med andra barn och tjänarna.
De skulle inhämta så mycken språkkunskap och så många
talanger som möjligt; och de skulle äta så litet som möjligt,
detta för att de, såsom modern föreställde sig, skulle blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
