Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till densamma, och nåj? den dyker upp hos Shakespeare, är
det i samband med ett keltiskt ämne, nämligen i Macbeth.
Den söm väcker denna art af ämnen till lifs igen är Schiller
i Die Brant von Messlna, fast äfven där fatalismen
knappast är verkligt lefvande utan endast är en ästetisk lek utan
djupare mening; det är snarare tillfälligheten än ödet som
drifver sitt spel i detta drama och dess icke få efterföljare.
Fatalismen finnes vidare i Ossian, där molnandarne drifva
sitt gäckande spel med människors barn. I någon mån har
säkerligen denna dikt spelat in i Runebergs uppfattning. Men
icke minst var det väl Almqvists Amorina, själf i viss mån en
sen utlöpare af den Schillerska tragedien, som förde
Runebergs tankar in på dessa banor. 1 hvarje fall har motivet i
Kung Fjalar stor likhet med Die Braut von Messina. • För
donna Isabella liksom för kung Fjalar bar man förutsagt, att
hennes dotter skulle blifva orsaken till släktens undergång.
Modern har därför låtit uppfostra henne i ett kloster; den öfriga
familjen tror henne död. Af liknande anledning är det som
kung Fjalar låter kasta Gerda i hafvet. Men i båda dikterna är
det ödet som segrar: Oihonna förenas med brodern Hjalmar
i brottsligt äktenskap, och donna Isabellas båda söner för*
älska sig i den > okända systern. Denna kärlek blir orsak
till de båda släkternas undergång.
Emellertid bör det skarpt betonas att, om Runeberg
skrifvit denna egendomliga dikt, kanske den mest vällyckade
eller rättare naturliga af alla moderna dikter, i hvilka ödet
spelar en roll, så beror det framför allt därpå, att hans
egen världsuppfattning hade en viss mystisk fatalistisk
karaktär. Denna fatalism präglar äfven hans uppfattning af
kärleken. (Hvem styrde hit din väg. — Hanna. — Nadeschda.)
Men det var icke endast, då han diktade, som han iförde
sig denna världsåskådning. Den framträder äfven eljest, t. ex.
i enstaka muntliga uttalanden af honom. Så berättar Strömr
borg, att han på ett mycket egendomligt sätt tolkade Hamlet.
Han yttrade nämligen vid något tillfälle, »att Shakespeare
däri ville visa, att det för vår Herre var likgiltigt, hurudana
personer han begagnade för utförande af sina ändamål,
rättvisan skulle dock alltid hafva sin gång. Han betecknade
det därför såsom ett synnerligen fint drag af Shakespeare,
att han satt till hämnare af konungens brottslighet en man,
som saknade, handlingskraft, och hvars beteende var sådant,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
