Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist - II. Nyromantikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utfört Atterboms tanke och anser, att det är skönt och
konsekvent, »att härjningen af en förstörare som framgått visas
först, och att förstöraren själf framställes sedan, blickande
tillbaka på sitt verk, besannande dess oväsentlighet, dess
fördömelse, och lösryckande sig med smärta och salighet
från det ljufva gift, hvarmed han förpestat sin bana, från
sitt svallande blod, sin yra, sin sinnliga fröjd och själfviska
hjärta.» Almqvist svarade själf, då man framlade för honom
Runebergs förklaring, att densamma kanske var riktig, men
att han i hvarje fall icke haft den i tankarna, då han
ned-skref dikten. Sannolikast förefaller det mig, som om maii
äfven här hade ett utslag af Almqvists dunkelt tänkta
fatalism i en halft naturalistisk form: Don Ramido dör såsom
ett offer för faderns missgärningar.
Således äfven Ramido Marinesco är ett stycke
Schicksals-tragödie. Detta gäller i ännu högre grad om Signora Luna.
Äfven i detta drama är det yttre tillfälligheter som drifva
sitt stygga spel. Endast i Signorä Lunas eget öde finnes mera
konsekvens, men det är icke dramatiskt utveckladt. Hennes
historia lära vi endast känna genom en berättelse.
Det är ingalunda af omedvetenhet som Almqvist på detta
sätt gjort sina stycken dunkla. Det är tvärtom i kraft af
hans nyromantiska konstprinciper. Han ville gifva en serie
af fantastiska scener, hvilka förbundos af en spekulativ
djupsinnig tanke, som skulle vara en brygga mellan det
himmelska och det jordiska. (Jämför Frans’ och Julianus’ samtal
i Falu grufva i Jaktslottet.) Denna tanke skulle emellertid
icke låta rationellt upplösa sig: den skulle vara
ogenomtränglig och oförklarlig för förnuftet. Det skulle öfver
densamma hvila något ogenomträngligt dunkelt. På så sått
skulle fantastiken, det hemlighetsfulla, verka så mycket
starkare på läsaren.
Bäst är kanske denna lek genomförd i Drottningens
juvelsmycke, som jämte Atterboms Lycksalighetens ö och
vissa af Stagnelii dikter väl tillhör det yppersta, som den
svenska nyromantiken frambragt.
Hufvudpersonen i denna berättelse är Azouras Lazuli
Tintomara. Tintomara är androgyn. Begreppet är hämtadt
från Plato. »Med androgyn», säger en af personerna i boken,
»förstodo de gamle något besynnerligt, ja mystiskt. Man har
trott, ser ni, att människan ursprungligen blott skapades till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
