Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - II. Reaktion mot fosforismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den populäraste och mest uppburne af skalderna. Det
var i Tegnérs skola, som alla de ungdomar växte upp,
hvilka under trettiotalet eller böljan af fyratiotalet debuterade.
De utgå alla från Tegnérs retoriska och abstrakta manér.
Det var detta ideal som långsamt fick vika för realismen.
Denna tegnerism urartade snart till en verklig
landsplåga. Redan år 1825 skref Argus med anledning af Assar
Lindeblads Cylinda:
»Det är egentligen blott ett imitationsverk, så helt och
hållet har författaren sökt i behandlingen af sitt ämne härma
Tegnérs manér, isynnerhet sådant det visar sig i Axel. Den
anmärkning, som vi så många gånger haft anledning att göra
om imitationer, besannar sig också här; nämligen att
imitationerna vanligen mest sträfva att tillägna sig de partier af
sin modell, som minst kan imiteras och att det bättre som
oftast undfaller dem. För öfrigt röjer man här samma
öfver-drift, som blifvit så vanlig hos de yngre svenska poeterna,
att mängden numera föga märker den. Det starka är för
dem sällan starkt nog, utan att vara bålstarkt och
öfver-spändt; det känsliga icke känsligt nog, om det ej består af
bara vemod och tårar; det granna icke grant nog, om det
icke braskar med ett bildprål, som gör att alla konturer smälta
bort i bara glans; och i allmänhet finner man det
väsentliga eller själfva fiktionen helt och hållet uppoffrad för dessa
biomsorger.»
Tegnér själf uttalade ungefar samma tankar i ett bref till
Franzén, då han yttrade: »Här är för mycket buller och
bång i vår poesi, ett trumpetande som på en vaktparad, en
effekterad kraft, som gärna vill vara nordisk, men
egentligen endast år skryt, år Plauti feghjärtade miles gloriosus.
Det är skönt, når Thor ljungar äfven i dikten; men
teaterblixtar äro mig vidriga, nästan ännu vidrigare än de
sentimentala tårpilarne, som stodo och gräto öfver det tomma
metafysiska intet, men hvilka nu lyckligtvis tyckas ha
torkat ut.»
Just medan detta stilideal stod på sin höjdpunkt; under
samma decennium, som tjusats af Tegnérs Frithiofs saga,
Atterboms Lycksalighetens ö och Franzéns Fannydikter,
visade sig på boklådsdisken de första alstren af de 4 nya
riktningarne. År 1828 utkom i Uppsala ett litet tunt
häfte med titeln Teckningar ur hvardagslifvet på sitt blåa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
