Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Bull at home - 12. London som roar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 82
JOHN|BULL AT HOME.
Hall, som rymmer fem tusen personer, och i västra London ha
vi den lika storartade som praktfulla »Palace Theatre», hvilken
ursprungligen var ämnad till ett hem för den obefintliga engelska
operan. Sittplatserna äro i allmänhet mycket bekväma. Lokalerna
i West End sakna aldrig luxuriösa loger med tillhörande praktfulla
försalar och trappuppgångar, ty varietén är ett tillhåll för la jeunesse
dorée i England så väl som på kontinenten.
Programmet upptar ofta ej mindre än tjugufyra nummer, och
föreställningen räcker från klockan åtta eftermiddagen till tolf
midnatt. Det är hufvudsakligen kupletter, deklamation och mimik af en
oändlig rad manliga och kvinnliga »artister». Dessemellan ha vi
jonglörer, danskonstnärer och akrobater af bägge könen, dresserade
hundar och kloka grisar, känguruer som boxas och lejon som
brottas, starka män och starka damer i sina »sensationella
kraft-prof», tankeläsare, humoristiska mesmerister, räknekonstnärer och
hvarjehanda trollkarlar af mer eller mindre nymodigt snitt.
Föreställningsnumren sönderfalla i tvenne skarpt skilda
kategorier: de konventionella och de sensationella. De förra äro så
omtyckta, därför att de äro lika välkända och lika välnötta som
gatan; de senare därför att de äro så vansinnigt utomordentliga.
En sådan kontrastvarelse är John Bull — när han skall ha roligt.
Kuplettartisterna lida — med få undantag — total brist på
sångröst. Icke blott därför att de äro utslitna, utan också därför
att de aldrig haft någon. Det är svårt att förklara, hur en så stor
nation som den engelska kan med sådan mekanisk regelbundenhet
producera legioner »musikaliska artister» och millioner
»musikälskare» utan spår af musikalisk begåfning. Vi skola dock ej vidare
inlåta oss på denna egendomlighet för londonvarietén. Om vi äro
hugade att förvånas, finns det annat att förvåna sig öfver än detta
ursinniga nasala gnällande på en, högst två toner, som i London
kallas Music-hall-sång. Se bara på dessa alltid frackklädda sångares
och dessa alltid trikåklädda sångerskors gester och rörelser, då de
strutta eller klifva eller vagga upp och ned på scenen. Och försök
att uppfånga kupletternas innehåll. Hvilken fanatisk kult af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
