Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilder och intryck från världsmetropolen vid Thames - 2. Bilder från gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDER FRÅN GATAN. !27
hvilkas enda utsikt ofta är en två meter bred gränd eller brunnslik
bakgård — sitta världens inflytelserikaste tidningsmän sammanpackade
som sillar och arbeta invid världens bullersammaste, dunstigaste,
mest rökförmörkade gata, på framställandet af världens kolossalaste,
betydelsefullaste journalism. Detta är visserligen ett mycket
märkvärdigt sakernas skick — men pittoreskt kan det väl egentligen icke
kallas af andra än de mest inbitna fienderna till tidningsmannens
nyttiga och ansvarsfulla yrke. Nej, den engelske journalisten älskar
sin Strand och sin Fleet Street af samma mystiskt sentimentala
anledning, som kolgrufvearbetaren älskar sina kvafva schakt och sina
låga, slingrande gångar.
Visserligen äger Strand en storartad samling af ofantliga
»brännvinspalats» med glimrande lyktor af luftballongers storlek samt
por-fyrpelare, hvilkas kaliber bringa en på tanken, att de äro bortförda
från något indiskt grottempel. Men sköna äro dessa engelskt
ogemytliga »förfriskningsställen» ej. Icke ens den luxuriösa, i någon
nymodig, fördärfvad renässansstil uppförda »musikhallen» Tivoli
nära Trafalgar Square kan göra anspråk på detta epitet; ty dess
dyrbara marmorpelare och förgyllda bronskapitäler ha redan till
oigenkännelighet smutsats »af klimatet», ehuru byggnaden ej ..varit
under tak mer än ett år.
Det är nog icke arkitekturen, men möjligen lifvet på denna
brusande, vimlande londongata, som tjusar våra lokalpatrioter. Nere
i hörnet vid Charing Cross’ järnvägsstation är det emellertid ett
sådant skrammel af ut- och inkörande omnibusar och droskor, ett
så kaotiskt hojtande af skoputsare, bärare, tidningsförsäljare och
månglare samt ett sådant ursinnigt ånghvisslande och ångpustande,
att man skall ha nerver som pianosträngar för att ej på stället få
en allvarsam attack af järnvägsfeber —■ en ny kultursjukdom, för
hvilkens studerande Londons »öfver»- och »under»-jordiska
järnvägsstationer äro rätta platsen.
Något längre uppåt Strand befinna vi oss visserligen utom hörhåll
för lokomotivpiporna, men vagnströmmen på körbanan och
folkträngseln på trottoirerna ge oss i stället fullt upp att skaffa. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
