Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hon måtte vara blind...» Och han tilläde långsamt
med eftertryck, utan att se på Malin:
»Han älskar dig. Han har älskat dig lika länge som
jag...»
Malin gjorde en rörelse som för att slita sig ifrån
honom — hon hade blivit röd ända npp i tinningarna.
Han såg att han upprört henne, och liksom för att
urskulda sig, mumlade han hastigt:
»Jag kan ju inte hjälpa att jag ser klarare än ni båda.
En karl förstår alltid bättre en annan... — Men Malin?»
f.. Han såg ned på henne. »Vad i all världen? ...»
»Du skulle inte ha sagt mig detta. Inte för det, att
jag tror det, naturligtvis — men ...» Hon vände bort
huvudet — han kunde blott se hennes röda örsnibb
under det bruna håret. »Det är — det är dumt av dig.»
»Vad menar du? ...»
Malin svarade inte.
»Svara, hör du!...» Med bägge händerna vände han
hennes ansikte emot sig.
Det var ett spänstigt motstånd i hela hennes hållning,
I hennes smärta, litet bakåtböjda kropp med de
upplyfta, krökta händerna, som stödde sig mot hans bröst,
i hennes smala hals och käcka halka, i de blossande
kinderna och de tungt fransade ögonlocken, som så retsamt
orörligt dolde blicken. Aldrig i sitt liv, tyckte Henrik,
hade han älskat henne, ’som han älskade henne i detta
ögonblick.
»Svara mig! Eller» — han lutade sig ned mot hennes
öra — »vill du, att jag själv skall gissa mig till svaret?»
»Om du k a n» — kom det långsamt — »så var så
god. Men» — och med läpparna plötsligt mot ’hans och
ögonen fulla av skratt, mumlade hon otydligt:
»Men du kan aldrig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
