Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja — viskade Yvonne förkrossad med
darrande läppar. Sedan hon var ett litet barn,
hade hennes far inte sett henne storgråta, men
nu, när hon med näsduken för ögonen
skyndade sig förbi honom in i sitt eget rum,
snyftade och grät hon, som om hennes hjärta skulle
brista.
Vilhelm hörde henne rigla sin dörr. Han
hade med avsikt utmålat händelsen i starka
färger och använt stränga ord emot henne, men
nu när han fortsatte sin väg, tänkte han mera
på Yvonnes förtvivlan än på Erland Seiszing.
Han skickade genast Marianne upp till henne,
men hon ville till en början knappt öppna för
sin mor.
— Mamma — jag är så trött, hette det. Och
så smutsig. Skicka Fina upp till mig med en
stor kanna varmt vatten, är mamma snäll...
Nej, varför skall jag äta något — jag är ju
inte hungrig. Inte alls.
Marianne ville inte plåga henne. Hon tog
hennes lilla smutsiga och blodiga hand och i
sin stora medkänsla med henne förde hon den
ömt upp till sina läppar. Yvonne — den tappra,
pojkaktiga Yvonne — brast ånyo ut i en storm
av tårar .
— Mitt barn — han är ju utom all fara...
Söta Yvonne...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
