Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blott flyktiga hugskott — det var sig själv hon
tänkte på och inte kunde komma bort ifrån.
Vad återstod nu av hennes en gång så häftiga
och envisa känsla för ungdomsvännen? —
»Vänskap?» — sökte hon intala sig själv— »samma
trofasta, prövade vänskap, som jag alltid har
haft för honom och inte kan ta ifrån honom,
fastän han så komplett glömt mig... Nej»,
svarade hon ärligt sig själv och efteråt: »Kärlek
förvandlar sig inte till vänskap...» Och det
visste hon, att hade hon känt kärlek för någon
människa, så hade det varit för Henning Waast.
Ännu i denna stund — när hon undantog Georg
och Otto, hennes egna söner, som hon utan
tvivel älskade långt högre, så... sk... Ja, så
vore han nog alltjämt den, som ägde hennes
varmaste, mest uppriktiga och omedelbara
intresse. Uno?... för honom hade hon vänskap.
Och det tordes hon nog säga med gott samvete:
att hade han varit henne en god man, så hade
hon sannerligen också varit honom en god och
trofast hustru. Men »älska»?... Älskar man
överhuvud mera än en gång? Och här hade hon
gått och inbillat sig — i tjugu år hade hon levat
på den fantastiska inbillningen, att hon —
trots allt — varit Hennings stora, verkliga
kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
