Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tören. — Vid beliof af intagning å asyl bör anmälan därom göras hos
fattigvårdsnämnden, hvarvid, om möjligt, skola fogas prästbetyg och bevis af
vederbörande roteman, angående sökandens tillgångar och hans hemortsrätt,
äfvensom läkarebetyg för hvarje familjemedlem hvars intagande å asyl
begä-res. — Tiden för husvill persons vistelse å asyl må icke utan styrelsens
särskilda beslut öfversliga två veckor för den, som intagits å nattasyl, och fyra
veckor för den, som intagits å barnasyl. Förlängd vistelse å asyl medgifves
endast undantagsvis, då särdeles ömmande omständigheter föreligga. I
allmänhet bör ingen, som å asyl varit intagen, därstädes ånyo intagas förr än
tre månader förflutit sedan den behöfvande från asylen utskrifvits. —
Barnasylerna hållas i regeln öppna från och med den 25 september till och med
den 30 påföljande april. Nallasylerna hållas däremot öppna hela aret om.
Stockholms stads asyler fylla ett oafvisligt behof och kunna därför,
sedan de nu sent omsidor kommit till stånd, icke undvaras — huru mycket
än frekvensen inom desamma kan variera under olika år. Under 1000—
1904 uppgick de i asylerna härbergerades antal för hvart och ett af dessa
år till 900, 850, 1,054, 981 och 745 personer. Minskningen i de
härbergerades antal sistnämnda år är en glädjande företeelse, som lyder därpå, att
husvillheten i hufvudstaden åtminstone för tillfället minskats till följd af cn då
stegrad byggnadsverksamhet och ökning af antalet lägenheter på elt och två
rum med kök.
I tider af arbetslöshet tilltager beklagliglvis äfven betllandel. Under de
ogynnsamma åren, särskildt i förra hälften af 1800-talet, hördes mångfaldiga
klagomål öfver de öfverh and lagande tiggerierna. Tid efter annan ansåg sig
öfverståtliållaren böra inskrida mot dessa missförhållanden, hvarjämlc
slads-nämnden sökte genom offentliga uppmaningar afråda allmänheten från alt
med allmosor uppmuntra bettlare. En dylik åtgärd blef fattigvårdsnämnden
nödsakad all vidtaga i slutet af 1860-talet. Beltlandet hade under dä rådande
dåliga tider antagit cn sådan utsträckning, atl antalet anhållna tiggare under
hösten 1867 uppgick lill omkring 700 och allenast under de första veckorna af
det följande året till 185. Visserligen stadgade 1853 års fatligvårdsförord ning,
atl »den, som efter fyllda femton års ålder belrädes med bettlande, är
förfallen all behandlas lika med förswarslös person, derest det icke kan wisas all
Fattigwårdsstyrelsen åsidosatt att om honom taga den wård som densamma
ålegat ’, men bettlare tyckas på den liden haft betydligt lättare än nu att
dölja sin straffbarhet. Under sådana förhållanden beslöt fattigvårdsnämnden
atl varna allmänheten för all genom allmosor uppmuntra till tiggeri. I sin
framställning1 sade nämnden bl. a. »Genom beltlandet undergräfves hos den
fattige den moraliska sjelfkännedom och den kraft, som serdeles under tider
af nöd ensam kan mana honom lill ansträngningar all genom egen
verksamhet söka tillfredsställa de nödlorftigastc behofven; och om det menliga
inflytande, tiggeriel utöfvar på de minderåriga barn, som af mindre samvets-
1 FattigVilrdsniimndens protokoll den 27 jan. 18(18.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
