Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty han var så stor, att han förstod, att om han
började gråta, så kunde han inte reda sig längre.
Då skulle båten gå, vart den ville, och det dög
inte. Därför sväljde Olle tårarna och högg tag i
årorna. Men ro orkade han inte längre, utan båten
drev vidare med vågorna i dimman.
Olle förstod nu, att han kommit vilse. Han
tänkte på mamma, pappa och lille bror, och han
undrade, om de voro mycket ängsliga. Han ångrade,
att han inte stannat, där han var, och bett
någon följa med sig hem. Och så kom han igen
att tänka på mamma. Han torkade bort ett par
tårar, som ville tränga sig fram, och rodde vidare.
Men nu var han rädd. Han var ensam, förstod
inte alls, var han var, och oupphörligt gick båten
fram genom bara dimma.
Då såg han framför sig en strand, som steg
upp genom dimman. Han var nästan alldeles
intill land, och när han kände, hur båten skrapade
emot stenarna, såg han, att det låg en stuga
längre bort i dimman.
Olle hade först trott, att han var hemma. Men
så märkte han, att han inte kände igen sig.
I alla fall [1] så band han fast linan på båten
ordentligt kring en stor sten, tog breven försiktigtvis
med sig och gick upp till stugan.
Ingen människa syntes till. Men Olle gick in
genom dörren, som var öppen, och frågade, som
han hört pappa göra, om det var någon hemma.
Borta i sängen [2] var det en röst, som svarade, och
en gammal gubbe kom fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
