Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De torkade sina tårar, eller också torkade
tårarna av sig själva, och, krypande på magen,
klappade och smekte de hunden. Och den gången
morrade han inte. Ty det var verkligen doggen,
som hade kommit igen. Men halsbandet var borta.
Strax efter kom pappa in med hatten på huvudet
och kopplet i hand. Så fort han fått hunden
ett stycke ner på gatan, hade hunden satt sig och
stretat emot. Med ett tag vred han huvudet ur
halsbandet och satte i väg. Pappa hade förstås
trott, att han skulle springa så långt vägen räckte.
Men det gjorde han inte, utan han sprang rätt in
genom porten, som stod öppen, uppför alla trapporna,
krafsade på köksdörren och blev insläppt.
Och så rusade han direkt in i sängkammaren
under mammas säng. Där låg han nu och viftade
på sin lilla stubbade svans.
Men när hunden, som bara varit i huset en halv
dag, kom tillbaka av sig själv, då tyckte både
pappa och mamma, att han liksom bett att få
stanna. Och då fick han det också.
Det blev en glädje på pojkarna [1]. Det kan man
väl veta. Och den blev inte mindre, därför att
hunden bet dem. Han navsade dem både här och
där. Svante hade stora märken både på armar
och ben, och en gång bet han Olle i läppen, så att
pappa fick skicka efter doktorn. Men det hjälpte
inte. Han var ändå gossarnas allra bästa vän,
och Svante hade hittat på, att han skulle heta
“Pudel”.
När “Pudel” kom till skärgården, gjorde han
genast det allra största uppseende. Där hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
