Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Före pjäsens början reciterade Personne en
prolog av Frans Hedberg, vari dels ägnades en
hyllning åt de framstående artister av båda könen,
vilka ej längre tillhörde Dram. Teaterns
medlemmar, dels en tacksamhetsgärd åt dem, vilka, med
den konstälskande monarken i spetsen, möjliggjort
dess så starkt botade tillvaro och bestånd, samt till
sist en uppmaning till publiken att »trots allt nytt
som tiden ser» ej gå förbi den gamla skådeplatsen,
där både de kvarvarande av »gamla gardet» och de
nya »rekryterna», för vilka man särskilt utbad sig
publikens överseende och välvilja, hoppades kunna:
»visa att den gamla scenen
än har kraft att stå på benen.»
Den eldfarliga Södra Teatern var nu stängd och
dess förnämsta kraft, Gustaf Bergström, fick nu
spela sina berömda tyska brackor och svenska
tof-felhjältar på självaste nationalscenen. Sardou och
Gondinet ersattes av Kadelburg och Blumenthal, de
franska markiserna och grevarna av tyska
krydd-krafsare och pillertrillare, den kultiverade
sällskapstonen av pueril kälkborgerlighet. Den
speciella Filen Hartman-repertoaren drogs också fram
varvid Signe IVidcll fick den otacksamma
uppgiften att söka ersätta den saknade publikgunstlingen.
Anna Norrie försökte sig också som »M:nte
Sans-Géne», men lyckades endast delvis.
Men Personne skulle icke vara den högt bildade
teaterman som han är, om han ej även försökt med
värdefull repertoar. Den samtida kritiken
konstaterar villigt att under Personnes chefstid givits
verk av Shakespeare, Moliere. Ibsen och Strindberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
