Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - WINGÅKER. 3. KARIN I WANNALA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter gudstjenstens slut var det Olofs afsigt att få tala några
ord med Annikas moster. Han hade i hast fått en ljus tanke,
tyckte han. På kyrkobacken hade flickorna, som under
gudstjensten skiljts från hvarandra till sina vederbörliga hemmans
bänkrum, åter sammanträffat för att taga afsked. Olof fick derföre
tillfälle att yttra ett par ord till moster Anna Cajsa. ”Hur står
det till på Ringerud? Har J haft främmande der nyss”?
”Vi ha gudskelof helsan allesammans”, svarade den
tilltalade qvinnan med vänlighet; ”men hur står det till med er, Olof?
Skall ni icke dela gården med Erik, eller hur går det. Erik var
hos oss ett litet tittande, när han for förbi. Men han ville väl
knappt att det just skulle vara veterligt, kan jag tro, fast han
talte väl om det för bror sin”.
Olof bleknade, men svarade med stadig röst*: ”han hade väl
något att tala med Annika, kan jag tro”.
”Nej men”, sade qvinnan,’ ”han språkade bara några ord
med mig. Annika höll sig undan och sprang bort till grannas,
så snart hon hade helsat på honom. Men jag skall nog hålla
flickan hemma och ha reda på henne, säg Erik det”.
Nu närmade sig flickorna och Olof skyndade sig undan.
Annika och Karin togo ömt afsked af hvarandra och skiljdes åt.
Den förra följde sin moster till sitt hem, den sednare begaf sig
ensam på en genväg mellan rågåkrarna till den, öfver fälten,
med sina röda skorstenar och gröna tak vänligt framskymtande
Wannala by.
Bäst flickan gick der, försänkt i sina funderingar, reste sig
en ynglings gestalt, från renen af ett tvärdike, der han passat på
henne. Det var Olof. Karin rodnade högt och smålog vänligt
vid hans åsyn.
På Olofs bleka drag hvilade uttrycket af en fast
beslutsamhet och mycket allvar, så att, vid ett närmare betraktande, äfven
leendet försvann från Karins läppar.
”Säg mig, Karin”, begynte Olof, ”sade Annika något om
Erik i dag”?
”Hvarför frågar du det så allvarsamt?
”Du maste säga det, Karin, förty han är min bror, min
tvillingsbror, och om jag icke vet, hvad jag vill veta, är det lika
illa för honom, som för mig. Du måste säga mig allt, Karin!
Har Erik talat vid Annika? Hvad har han sagt? Och hvad har
hon sagt?”
Karin teg några ögonblick. Slutligen yttrade hon långsamt:
”Han har ingenting sagt henne, men han var der då han reste”.
”Men hon, Karin, hon, har hon ingentig sagt? Sade hon
icke ett ord”?
”Hon hade ett ärende till grannas i Gathe”?
”Jag förstår henne kanske”, sade han eftersinnande: ”men
hon hade icke behöft göra sig något ärende. Tror hon, att vi
bröder gå hvarandra i vägen? Det är misstag, skall du veta
Karin”.
”Ja, det tror jag nog! Ni tycker begge om henne”.
”Den ena mer, den andra mindre. Vi tycka också begge
om dig, Karin”.
Flickan rodnade högt, och visste icke, i sin förlägenhet,
hvart hon skulle vända sina blickar.
”Hör på, Karin”, återtog Olof, ”vi ha väl ändå varit de
bästa vännerna, du och jag! Eller hur menar du? Visst har du
mesta kärleken för mig, vill du tillstå det.”
Karin vände bort icke blott blickarna, utan hela ansigtet.
”Låt oss sätta oss här på dikesrenen en liten stund,” sade
Olof. ”Det är väl ingen småsak för oss båda, som jag nu vill
tala om. Jag vet nog hvad Erik tror, efter han icke gjorde sig
mera besvär att taga rätt på Annika; men det är icke värdt, att
hon bryr sig om, för jag vet bäst hvad som passar oss
tvillingbröder, som vi äro.”
De båda unga nedsatte sig, såsom Olof önskat, i gräset.
Karin kände sitt hjerta betaget af en obeskriflig ångest, och likväl
var denna ångest icke plågsam. Det låg något underbart, liksom
qväfvande, i hennes hjerta.
Men Olof fortfor, sedan de båda nedsatt sig: ”Jag har
beslutat att gifta mig med dig, Karin, om du vill ha mig. Tror
du icke, att vi skulle ha det godt tillsammans, då vi ega
hvarandra?”
Karins bröst häfde sig våldsamt, men hon teg.
Olofs röst började darra, och han fortfor: ”Kanske jag vet,
hvarför du tiger, Karin. Du tror att jag håller Annika mera kär
än dig. Men ser du, Karin, det är något helt annat. Hon
pasar bättre för Erik. Han är mera tystlåten och storsint, än jag
och dessutom är han äldre och förstfödslorätten skall också något
gälla. Vi båda ha alltid bättre hållit tillsammans, för du är mindre
högfärdig, och kan bättre tåla och fördraga, så att du icke blir
så förtörnad öfver ett hastigt ord, som Annika. Säg mig, Karin,
du vill ju vara min fästmö?”
”Herre min Gud, Olof!” utbrast hon ändtligen: ”Jag är så
rädd och så ung ännu. Ingen menniska på jorden vill jag ha,
annan än dig: men Gud vet, om du blir nöjd. Vill du icke
vänta, Olof?”
En blixt flög igenom Olofs ögon. ”Vänta?” återtog han.
”Visst kunde jag för min del vänta; men det är icke skäl för
Eriks skull. Men vill du ännu dröja något litet, Karin, så må
du gerna. Vi äro båda unga. Ditt löfte, att du ingen annan än
mig vill ha, tar jag till godo, och det litar jag på, Karin, ty du
har ett uppriktigt och redeligt hjerta, det vet jag. Men du skall
lofva mig, Karin, att härnäst, då Erik kommer i kyrkan, han skall
se dig med fästmösband i nacken, och att du då är min fästmö.”
Karin lade sin hand i hans. ”Det lär väl då icke länge
dröja,” sade hon, ”och det är ju då så godt att jag genast ger
dig min tro och lofven.”
”Tack, Karin! Du skall icke ångra det, det kan du lita på.
Jag skall blifva dig en ärlig och trogen man, och värre går oss
icke, än Gud vill. Men nu är det sagdt, som sagdt skall vara,
glöm icke dina fästmösband. Gud signe dig, min Karin!”
De båda unga menniskorna sågo på hvarandra och en
purpursky af blyghet sänkte sig öfver begges kinder och ögonlock,
då de nu kysste hvarandra.
Båda återvände till sina hem och sina sysslor.
Några veckor sednare anlände Erik hem från sin resa. Det
var en morgon, då han körde in med den tomma vagnen på
gården i Henala. Olof gick emot honom, och nu nickade de blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
