Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 11. FÄBODARNE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan hade gossarna hunnit öfver bergstoppen och befunno
sig på sluttningen nedåt vägen, då ett vildt mummel, ett brakande
i träden hördes bakom dem.
Nu voro goda råd dyra.
”Drag till snaran det mesta du orkar!” sade Ole till sin
kamrat, i det han sjelf med ett häftigt tag strypte sin fånge.
”Låt oss krypa upp i trädet!”
Michiol, med den hopvecklade skjortan under ena armen
och släpade björnungen med den andra, ville emellertid draga
ungen med sig. Medan han klef upp på en gren, blef ungen
hängande under honom.
Emellertid framrusade verkligen den ursinniga björnhonan.
Hennes ögon gnistrade, fradgan stänkte från det vilda gapet och
hennes språng var blixtsnabbt.
Den af Ole strypta ungen låg på marken. Modren störtade
öfver den, luktade på den och uppgaf ett förfärligt rytande. Då
släppte Michiol också sitt tag och den andra ungen föll i
marken. Modren rusade öfver den, men äfven den var död.
Då lagade sig björnhonan till att stiga upp i trädet och ref
dess bark med sina ramar, liksom för att gifva sig en försmak
af barnens sönderslitande.
Men i detsamma framträdde från vägen en person. Det var
en dalkulla, som ilade till stället.
Utan att säga ett ord sprang kullan fram till det rasande
vilddjuret och såg det skarpt i ögonen.
Ehuru i vildaste raseri, studsade björnhonan för den djerfva
qvinnan. Det var en underbar instinkt, som dref djuret att
bäfva tillbaka för menniskan. Denna menniskans makt med blicken,
bevittnad af otaliga exempel, visade sig här alldeles egen,
nästan förstenande.
Björnhonan tycktes nemligen betagen af en hemlighetsfull
skräck för den framträdande kullans liksom likgiltiga förakt.
Kullan hade en knif i handen och framsträckte den utan häftighet,
utan kraftansträngning, men oemotståndligt mot djuret, mot
dess strupe. Liksom med en smekning, leende och sakta, skar
hon, skar djupt, så att det skarpa knifsbladet ilade tvärt öfver
halsen och afskar både ådror och senor.
Men i dödsryckningen tycktes björninnans raseri, nyss liksom
förlamadt, återkomma och den döende ramen gaf ett slag,
ett krossande, mot qvinnans bröst. Det var ett slag af väldiga
klor, ett dödsslag. Blod sprutade ur kullans sönderslitna bröst,
ur hennes rifna hjerta. Hon föll.
Björnhonans rytande afbröts af blodströmmen ur hennes hals.
Hon föll och vältrade sig med en enda våldsam spänning af
musklerna, åt sidan.
Då kom en man från vägen med en yxa i handen. Det
var den starke Anders.
Han såg först på björnen. Derefter på kullan.
Vid hennes åsyn tog han ett steg tillbaka.
De båda gossarna uppgåfvo ett glädjerop och skyndade ned
ur trädet.
”Ingen klok menniska kunde göra hvad hon gjorde,” sade
mannen. ”Hon har räddat edra lif, gossar! Gud vare hennes
själ nådig! Det var den galna Marit!”
Anders hjelpte de båda gossarna att stiga ned ur trädet,
och gladde sig åt den lycka, som nu, ehuru faran varit stor, syntes
dubbelt dyrbar, då den väl var öfverstånden.
Vilddjuren, hvilkas skinn var af stort värde, fördes ned
till kärran, hvarpå kullorna åkt från hemmet. Men den galna
Marits lik glömdes icke heller. Äfven det medfördes till
Fäbodarna.
Vid åsynen af liket, knäppte sjelfva Katred med rörelse
händerna tillsammans, och den vansinniga, förut både fruktade
och hatade, fick nu på sin döda mull tårar af tacksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
