Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 5. KULLAN I DÖDA SKOGEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans hustru. Han räckte fryntligt sin hand åt Katred och sade:
”Nå, storfar mår väl godt, vill jag förmoda!”
”Åh ja, vi sträfvar med det, vi allesammans. Men Marit
har bara mist förståndet”.
”Menar du det?” skrattade Gunnar. ”Hon vill kanske icke
gifta sig efter ditt sinne, Katred!” En fin rodnad flög vid
detta skämt öfver den unga dalkarlens kinder.
”Vill hon icke gifta sig!” inföll Börta med en viss
misstänksam uppsyn.
”Åh nej hon har mist förståndet, säger jag,” återtog Katred.
”Hon har blifvit tokig vid skogselden”.
Nu först funno de båda hemkommande, att Katred menade
allvarsamt. Gunnar blef likblek, och Börta kände sig
betagen af förskräckelse.
Nu kom Matths ur stugan. Med verklig broderlig ömhet,
gick han till Gunnar och tog hans hand. ”Välkommen hem!”
sade han. ”Det har visst, med Guds hjelp, gått eder bättre
derborta, än oss har hemma!”
Gunnar och Börta infördes i stugan.
Matths öppnade i detsamma dörren till kåvan och sade:
”Nu, far, äro Gunnar och Börta hemma”.
Då sprang Marit upp med ett skrik. Hon hade sutit tyst
inne hos gubben, medan hon icke mera kunde läsa för honom,
men nu blef det liksom på en gång en mängd nya föreställningar
störtat in i hennes själ. Hon rusade in i stugan,
storskrattande af förtjusning, och ville omfamna Gunnar och Börta.
Men Börta tog med allvarsam uppsyn, ett steg tillbaka.
”Hvad vill du, Marit?” sade hon.
Marit bäfvade tillbaka för denna blick, som kanhända
afgjorde hennes själs öde. Hade hon nu mött välvilja och
deltagande, hvem vet om icke den i sin innersta grund skakade
själen kunnat finna sin sansning igen. Men vid den stränga och
förebrående blicken flög Marit undan och hennes vansinne utbröt ånyo.
”Du, du!” ropade hon och sträckte sina knutna händer
mot Börta: ”Vill du slå mig då?”
”Börta”, sade Gunnar: ”skall du vara så barsk emot den,
som är så olycklig?”
Men Börtas mulna uppsyn vändes nu mot honom. ”Vill
du också försvara henne?” frågade hon bittert.
Gunnar vände sig till gubben Michiol som i detsamma,
inträdde.
”Gud signe eder, barn!” sade gubben. ”Har det gått eder väl?”
”Ja”, svarade Gunnar: Vi ha haft arbete hos ett hederligt
herrskap, och vi ha förtjent både till kronutlagorna och så att
vi kunnom betala köpmannen och ändå ha vi litet öfver.”
”Men vi här hemma ha lidit en tung pröfning. Vi vilja
dock icke förtvifla. Än kan Gud förbarma sig.”
Nu rusade Marit med ett vildt skrik på dörren.
Gubben och de öfriga sågo med bestörtning och medlidande
efter henne.
Så snart den olyckliga var borta, talade man med lugn
om husets ställning. Den hade förbättrat sig, så att sjelfva
Katred tyckte det vara verkligen hederligt.
Gunnar hade på resan blifvit fastare, vunnit erfarenhet
och förstod att bedömma saker och ting med en naturlig
klokhet. Börta hade deremot under resan varit glad och belåten
hela tiden, tills nu på en gång vid hemkomsten en hel här af
onda andar flyttat in i hennes själ. Hon visade sig bitter och
misstänksam. Det var en hemlig svartsjukas gift, som tärde
på henne.
Småningom sattes sysslorna ånyo i sin vanliga gång.
Landtmannagöromålen upptogo samtliga husfolket, så att Marit, som
emellanåt kom till gården, endast vanligen träffade gubben
Michiol och de båda barnen, Katreds Anders och Börtas Anna.
Marit visade sig vänlig mot barnen, så att de gerna sågo henne.
Endast Börta undvek henne, men sade aldrig något ord
vidare till eller om henne.
En söndag skulle en del af husets folk gå till kyrkan.
Michiol, som lät Katred följa sig, yttrade att det passade väl,
om de unga också besökte Guds hus. Lisskullan skulle
derföre få medfölja.
Vägen till kyrkan ledde förbi den döda skogen, och
gubben Michiol beträdde rysande dessa för hans minne så
fruktansvärda trakter. Katred, som nu måste leda gubben, fann sig
icke heller särdeles road af de erinringar, som bodde bland de
nakna, kolade träden, hvilka lika svarta benrangel, trängdes
med hvarandra på denna härjade plats. Hon begynte derföre,
ledd af en egen instinkt, att inleda gubben på ett samtal om
helt andra ämnen.
”Far”, sade hon: ”Menar J far, att Matths och jag kunde
gå ut på arbete nästa år?”
”Vi ha ju icke våren än!”
”Men Gunnar och Börtha hade god förtjenst och det är ju
godt att vara färdig i god tid.”
”Låt du den saken komma an på hvad vår Herre skickar.”
Katred yrkade än ifrigare, att gubben skulle bifalla till
hennes förslag, men han tycktes fast besluten att ännu icke
medgifva något afgörande af saken.
Under det allt ifrigare samtalet mellan Katred och den
gamle, blef lisskullan efter vid diksrenen, der hon ville plocka
några bär. Det unga barnet skulle snart börjat ropa efter
moster och storfar, om icke i detsamma en bekant framträdt ur
den döda skogen. Det var Marit.
Vid åsynen af barnet sprang Marit fram med en vild glädje
i sin uppsyn. Hon begynte genast att hoppa och leka med den
lilla, som sträckte armarne emot henne.
Marit tog derpå flickan i sina armar, smekte henne och
ilade inåt skogen med henne.
Då Katred, efter en stunds vandring, vände sig om för
att se efter barnet, men fann det försvunnet, stannade hon
hastigt och begynte ropa efter det. Gubben Michiol blef ängslig,
och tillsade henne att vända om och söka rätt på barnet.
”Men slå icke lisskullan, Katred”, sade den gamle med
mörk uppsyn.
”Nej, nej! Sitt ned så länge vid vägen!” svarade hon i
det hon ifrigt sprang tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
