- Project Runeberg -  Hamnen. Roman /
127

(1925) [MARC] Author: Gideon Martins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

andra trollades fram liksom på en film. Särskilt
Dagmars skeppsbrott reproducerade fantasin i en mångfald
bilder. Men Ankar såg dem alla som genom en tunn,
genomskinlig dimma. De hade något diffust över sig.
Just då tredje styrman och hans två kamrater skulle
stiga i räddningsbåten, blev det med ens mörkt. Han
såg ingenting mer: medvetandet var utsläckt.

»Så där ja», sa’ doktor Tanner och satte
operations-kniven upp mot ljuset, »så där ja, nu kan vi sticka
grisen. En fet gris, syster. Haha.»

Och sedan böjde han sig ner och började sprätta i
Ankars högra sida.

Dr Tanner är specialist på blindtarmar. Kniven för
han av gammal vana. Blodet sprutar för de första
snitten rakt upp som en stråle, stänker ner läkarnas
och sköterskans vita rockar.

»En kraftig tusan», säger dr Tanner och blinkar åt
syster Asta, som inte låtsas höra. Hon håller i Ankars
huvud, medan assistenten övar sig att knäppa till
blodkärlen i den mån som dr Tanners skarpa kniv
tränger djupare in i Ankars sida. Då och då blixtrar
knivbladet till för en reflex från det elektriska ljuset. Och
blodet blir ljusrött, nästan genomskinligt.

Men nu går doktorns kniv långsammare. Den är vid
målet. Syster sätter en elektrisk lampa ända ner i gapet,
så doktorn bättre kan se, när han tar »ägget». Nu
visslar han inte. Ådrorna i panna och vid tinningar äro
spända och svetten pärlar. Det ligger något av ångest
över dragen. Ansvaret för ett människoliv pressar.

Äntligen är han framme vid oroshärden, en något
gulnad böld av en valnöts storlek.

»De’ va’ tusan», mumlar han. Sedan klämmer
doktorn på bölden. Den är av en lös, oroväckande
konsistens, kan brista när som helst. Och då är olyckan
framme. Han står betänksam ett par sekunder. Hela

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mghamnen/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free