Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Farsoterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Justinianskci pesten. 571
en början med ringa dödlighet, men snart ökades dödsfallen till
5000 dagligen, ja under de svåraste tiderna till 10000 och derut-
öfver om dagen. Ingen ålder skonades, intet palats, ingen hydda
var fri från smittan, intet lefnadssätt lemnade något skydd, och
allas af fasa stelnade sinnen lemnade öfver allt vägen öppen för
farsoten. Sålunda * ödelädes snart hela gator och förpestades af
liklukten; man såg endast likbärare, ty all borgerlig handel och
vandel hade upphört. Snart voro de vanliga begrafningsplatserna
öfverfylda och man började begrafva på de närmaste fälten, men
då dessa icke längre förslogo, borttogos taken på den sykäiska (nu
förstaden Galata) murens torn, hvilka fyldes med lik, hvarefter
taken pålades, och sålunda skapades en ny pestkälla. Slutligen
nådde pesten kejsaren på hans tron och nödgade honom att ut-
sträcka en hjelpsam hand. Han förordnade en af sina store,
Theodoros, att med tillhjelp af soldater ur sin lifvakt ombesörja
begrafningarnes sorgliga värf. Men detta förslog knappt och nu
kastades liken utan ordning och åtskilnad på stranden, hvarifrån
de afhemtades af fartyg, fördes ut på hafvet och sänktes i detta.
Under denna fasans tid utslocknade lidelserna, glömdes allt
hat och lemnades många bevis på ädelmodig hängifvenhet, till och
med utsväfvande brottslingar trodde sig genom en ren lefnads-
vandel kunna besvärja himlens vrede, men knappt hade pesten
upphört, förrän de qvarlefvande så mycket mera- otygladt hängåfvo
sig åt hufvudstadens utsväfningar, så att man efter ögonvittnens
utsago skulle kunnat tro att endast de sämsta och förkastligaste
menniskorna blifvit skonade från döden. Man kan omöjligt göra
sig en föreställning om all den jemmer och det elände, som hem-
sökte enskilda personer och familjer. Många, som mistat alla de
sina, sökte med förtviflan döden, men smittan angrep dem lika
litet som många andra, hvilka sysselsatte sig med de sjukes vård
och de dödes begrafvande. Äfven många läkare förskonades alldeles,
till och med om de vågat öppna pestbölderna för att efterforska
sjukdomens orsaker. Vanligen var likväl beröringen af de sjuke,
ja blotta närheten till dem eller inträdet i ett pestsmittadt hus nog att
åstadkomma smitta. De, som flydde, förde pesten till andra städer
äfven om de icke sjelfva sjuknade, äfven angrepos många flera gån-
ger till dess de dukade under, ehuru enligt regeln sjukdomen en gång
genomgången plägade lemna något skydd mot ny smitta. Resande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
