Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fader Vår - 69. Bönen i allmänhet - 339. Den bedjande gossen - 340. Lärkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖNEN I ALLMÄNHET.
511
330. Den bedjande sossen.
Matth. 6, 7. När| I bedjen, skolen I icke vara
mångordiga såsom hedningarna, ty de mena, att de skola
blifva hörda för sina många ords skull.
Då August Herman Franke jemte en viss doktor
Anton i Halle en dag gick ut att spatsera, hörde de icke
långt ifrån vägen en bedjande stämma. Närmande sig
till stället, blefvo de varse två gossar, liggande på
knä bakom en buske. Den ene af dem bad högt och
de båda doktorerna afhörde med innerlig glädje den
barnsliga bönen, hvilken knappt var slutad, förr än den
lilla bedjaren frågade sin kamrat: "Har jag icke gjort
en rätt vacker bön?" en fråga, hvilken med blygsel
och ödmjukhet uppfyllde de gudfruktige männernas
hjertan. Efter ett ögonblicks tystnad sade doktor Anton:
"Hvad denne gosse nvss yttrade, är taget liksom ur våra
hjertan; vi äldre äro endast för försigtiga att högt
uttala en sådan fråga. Händer det icke ganska ofta, att
vi, under ödmjukt erkännande af vårt förderf och
ringhet, börja en bön, men sluta den med en hemlig
förnöjelse, att så väl hafva gjort vår sak? Så blandar sig
den från Adam ärfda synden äfven i våra bästa
förehafvanden."
.’MO. Lärkan.
1 Pet. 4, 7. Våren nyktra och vakande till att bedja.
Doktor Anselmus, erkebiskop af Canterbury, gick
en dag, tillika med några yngre prester, ut åt landet,
då de påträffade en gosse, lekande med en lärka, som
han nyss fångat, och om hvars ben han bundit en tråd,
för att låta honom flyga så högt, som trådens längd
medgaf. Erkebiskopens följeslagare, hvilka aldrig förr
sett en sådan lek, visade sig mycket roade, hvaremot
den hos Anselmus uppväckte en vemodig känsla, som
gaf sig luft i följande ord: "I stället att glädjas åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
