Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Apostoliska bekännelsen - Första Artikeln - 50. Guds hjelp i nöden - 241. Väfvaren och den kringvandrande handelsmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
den apostoliska bekännelsen.
att få tala med fursten. Vakten, som ansåg henne
vansinnig, ville ej öppna för henne; men som hon af
en barmhertig menniska fick höra, att furstinnan
befann sig i slottsträdgården, skyndade hon med sina
barn ditåt, nedkastade sig för hennes fötter och
besvor henne i dessa olyckliga varelsers namn, och för
den ännu olyckligares skuld, hvilken ännu hvilade
under hennes hjerta — (hon var nämligen för sjunde
gången i välsignadt tillstånd) — att rädda hennes
mans lif. Rörd af moderns djupa smärta och
barnens tårar, skyndade furstinnan till sin gemål och
bad om nåd för väfvaren. Emellertid stod denne på
den förskräckliga stege, från hvars öfversta steg man
inträder i en annan verld, och bödeln hade redan lagt
snaran om hans hals. Många af de kringstående,
som ansågo honom oskyldig, kastade ängsliga blickar
mot staden, för att tillse, om icke från det hållet
bud om benådning skulle komma, Hastigt märktes
bland folket liflig rörelse: ett rop hördes på afstånd:
något hvitt svajade i luften och en man, ridande i full
galopp, med lösa tömmar, utropade: "Nåd, nåd för
väfvaren."
Såsom man lätt kan föreställa sig, var glädjen
stor bland alla åskådarna. Mer än någon annan rördes
dock krämaren, denne förhärdade bof, öfver den utgång
saken fått. I fängelset hade han hittills hårdnackadt
afvisat alla förmaningar att genom ånger öfver synden
bereda sig till ett annat lif. Han, som alltid skrutit, att,
han skulle veta att dö såsom en man, som med
djefvulsk ondska begabbat väfvarens dödsångest och bland
annat yttrat, att det skulle vara hans sista jordiska
glädje att se den fromme tjufven vid skilsmessan
från denna verlden förvrida sitt magra anlete, blef
blek som ett lik, då han hörde ropet om nåd för den
oskyldige. "Det gifves då verkligen en Gud och en
gudomlig försyn, hvilket jag hittills icke velat tro,"
utropade han. "Väfvarens öde skulle blifva mig ett
bevis, huruvida jag deruti bedragit mig eller ej. Nu ser
och erkänner jag mitt misstag." Sjelf intygande
väfvarens oskuld, tillade han: "Det var hvarken bat eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
