Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Nionde och Tionde buden - 46. Invärtes strid - 218 Den arbetssamme munken - 219. Mannen, som drog sig ifrån verlden och lefde för sig sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
TIO GtTDS BUD.
åläggas en och samma person." — "Likväl förhåller
det sig just som jag säger. De båda falkarna äro mina
två ögon, på hvilka jag bör noga gifva akt, att de icke
förblindas af något, som kunde förhindra min salighet.
Hararna äro mina fötter, hvilka jemnt måste
tillbakahållas, på det de icke må inträda på syndens väg, eller
löpa efter slem vinning. Sparfvarna äro mina händer,
som måste tvingas till arbete, på det jag måtte kunna
förskaffa mig sjelf och mina nödlidande bröder
uppehälle. Med draken förstår jag min onda tunga, som
beständigt behöfver hållas i styr, så att hon icke gör
sig skyldig till något ohöfviskt tal, fördömande,
begabberi och bannor. Lejonet är mitt syndiga hjerta,
hvarmed jag ligger i oupphörlig strid, på det Guds Ande
och icke högmod och egenkärlek må råda derinne. Den
sjuke är min skröpliga kropp, hvilken än är för varm,
än för kall, än hungrig, än törstig, än frisk, än sjuk;
med ett ord, den befinner sig i ett tillstånd, som
kräfver jemn uppmärksamhet, tillsyn och vård. Allt
detta medtager för hvarje dag mina krafter. Abboten,
som med förundran afhörde munkens förståndiga och
sinnrika utläggning, sade slutligen: "Käre broder! om
alla munkar, ja, alla menniskor, så arbetade och
kämpade, skulle Guds vilja mycket mera ske på jorden, än
som nu är fallet."
219. Mannen, som drog sig Ifrån verlden och
lefde för sig sjelf.
Jak. 1, 14. Hval’ oeli en frestas, då han af sin eget)
begärelse drages och lockas.
En af naturen mycket häftig man märkte, att han
under sammanlefnaden med andra menniskor ofta råkade
i vrede, hvarföre han slog sig ned i en enslig trakt,
långt från allt umgänge. Men nu hände det, att då han
en dag på jorden nedsatte en med vatten uppfylld kruka,
föll den omkull, hvilket tre särskilda gånger upprepades.
I högsta grad uppbragt, slog han krukan i väggen, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
