Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Sjunde budet - 42. Ärlighet och trohet - 199. Officeren och den fattige mannen - 200. Adolf Hornberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄRLIGHET OCH TROHET.
281
räknade upp 10 rdr, af hvilka han tog en, kysste sin
välgörares hand och ville gå. "Nej, du skall behålla
alla tio," sade officern. "Det kan jag icke," svarade
med djup rörelse tiggaren. "Så mycket behöfver jag
icke; gif hellre till någon annan nödlidande. Ni skall
deraf hafva mera välsignelse." Officern måste
ordentligt nödga honom att emottaga ännu en riksdaler,
men då han genom sin betjent skaffat sig underrättelse
om mannens bostad, betalade ban årligen hans hyra
och skickade honom hvarje höst några skäppor råg.
Dertill lät han honom en gång i månaden äta vid sitt
bord då han merändels gaf honom något penningar
med sig hem, samt sörjde äfven för hans enda dotters
uppfostran.
300. Adolf Hornlberg.
Sal. Ordspr. 15, 16. Bättre är litet med Herrans fruktan,
än en stor skatt med oro.
I en liten stad i södra Tyskland bodde en flitig
och gudfruktig handtverkare vid namn Adolf
Hornberg, hvilken med sin fromma hustru lefde lycklig
och förnöjd, ehuru de icke voro egare af jordiska
rikedomar, utan gick det, vid deras hushållning,
såsom man säger, ur hand i mun. En söndagsafton,
då Adolf ensam besökte en närbelägen skog, satte
han sig, försjunken i fromma tankar och betraktelser,
vid brädden af en klar källa. På en gång väcktes
han ur sina drömmar af ett sakta buller, och han
blef snart varse en jagthund, hvilken tätt invid en midt
framför liggande stor sten med foten skrapade i jorden.
Mannen närmade sig, och i detsamma sprang hunden
bort. I den fördjupning, som hunden gjort, syntes
något glänsande, och då Adolf började med fingrarna
krafsa litet djupare, syntes allt mer och mer af en
stor silfverkanna, hvilken, ehuru den var mycket
tung, det slutligen lyckades honom att draga "upp.
Han aftog locket och fann kannan full med guld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
