Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tio Guds bud - Sjette budet - 34. Äkta makar - 174. Urmakaren och hans hustru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’232
IiO GUDS BUD.
174. IJrmakarei) och hans hustru.
Ps. 32, 5. Jag bekänner dig min synd, och forskyler
icke min missgerning.
En urmakare lefde de första åren af sitt
äktenskap i nästan beständig oenighet med sin hustru. Pin
afton, då han efter en häftig träta gick ut att hemta
litet frisk luft, sade han till sig sjelf: "Hvarföre äro
vi då så olyckliga? Vi hålla ju i det hela rätt
mycket af hvarandra och hafva vår goda utkomst." Han
trodde sig förstå, att orsaken till deras oenighet bestod
deruti, att hustrun gaf honom skulden till alla inom
huset inträffande stora eller små ledsamheter. "Men,"
frågade han sig sjelf, "kan det icke hända, att jag i
sjelfva verket är den skyldige? Min hustru torde i
de flesta fall hafva alldeles rätt, och om jag oftast
bör bära skulden, är det ju så godt, att jag alltid
tager den på mig!" Denna goda föresats sattes också
i verket och hjelpte till en tid. men då hustrun
började ana oråd, blef hon i högsta grad förbittrad. "Det
är endast för att drifva gäck med mig," sade hon,
"som du alltid säger dig vara den skyldige. I ditt
hjerta tänker du helt annorlunda." Oenigheten inom
hus blef nu större än nånsin. Under en sömnlös natt
had urmakaren rätt innerligen till Gud om upplysning
och vägledning i denna kinkiga sak. Snart uppgick
för honom ett nytt ljus. "Jag är," tänkte han,
"sjelf orsaken till min hustrus uppförande mot mig.
Jag behöfver säkert just en sådan hustru. Annars
vore det för den gode Guden en lätt sak att förändra
hennes hjerta. Han har visserligen för mitt sanna
väl skickat det så. Vore jag bättre, skulle hon utan
tvifvel äfven vara bättre." Från detta ögonblick bar
han med tålamod och undergifvenhet sitt öde; han
kände, att honom vederfors ingenting annat än hvad
han väl förtjent. Pin afton, då hustrun i vredesmod
yttrat mycket, som djupt sårat honom, sade han, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
