»Bättre lycka nästa gång», får man ju lov att tänka, då ett en gång företaget försök misslyckats. Dessa voro ock de ord, med vilka doktor Drake hugnade mig, samtidigt med att han meddelade mig avslaget på min 1889 första gången gjorda anhållan om inträde vid Betelseminariet. Och »nästa gång» kom redan 1890.
Det egendomliga är, att, då min ansökan föredrogs i skolstyrelsen, var jag själv närvarande. Detta har väl knappast hänt med någon inträdessökande, vare sig förr eller sedan. Det vill säga, jag var icke precis inne på sammanträdet, men jag stod i en vrå i det där bredvid stora hörsalen belägna biblioteket som så många av mina bröder och kamrater känna till. Ja, där stod jag, och genom de till hälften öppna skjutdörrarna hörde alltsammans. Kanske jag icke borde ha gjort det? Kanske var det orätt av mig? I alla händelser hade jag då ingen känsla därav, och - förresten - vad kan jag nu för råd 20 år efteråt? Var det orätt, så passar jag mig nu och ber de vördade bröderna om tillgift. Men intressant var det likväl; och jag tror mig tillika känna, att de svenska baptistpredikanterna ej äga ett mera uppfriskande nöje än att få genomgå talet av ansökningar om inträde vid skolan. Som känt är, få de unga bröderna sig tillsänt ett formulär, upptagande en hel del frågor, som de ha att på heder och samvete besvara. Frågorna röra sig om föregående predikoverksamhet, inhämtade kunskaper, skulder, tobaksbruk och fästmör m. m. I regel kan väl besvarandet av frågorna göra sig rätt lättvindigt, men i en del fall kan man stå rådvill, emedan man ej vet, om vederbörande äska förklaring till punkt och pricka eller så där mera i allmänhet. Gott, ifråga om kunskaper, tobaksbruk och fästmö klarade jag mig med ett gladeligt nej, men då frågan blev om skulder, så hade jag en enda sådan, och den var till en skräddare, som vänt en rock åt mig. Jag minnes, att jag länge och grundligt funderade, om det var nödigt att därom förtälja i formuläret, men till sist tog jag det säkra för det osäkra och skrev, att jag var skyldig för reparation av en rock, men att jag alldeles säkert trodde mig kunna betala det före hösten. Jag hade hört de förträffliga styrelseledamöterna skratta rätt hjärtligt åt de tidigare föredragna ansökningarna och då de nu kommo till min, kände mig tämligen säker om, att däri intet fanns, som kunde bereda något särskilt nöje. Men det skulle jag inte gjort, ty då den reparerade rocken kom på tal, skrattade bröderna av hjärtans lust. De fingo obegripligt roligt däråt, och likväl hade de ingen aning om det allra roligaste, det nämligen att den olycksaliga rocken och dess ägare stod så gott som alldeles bakom ryggen på dem. De skrattade, och jag rodnade och kröp längre in i vrån.
Nog av, min ansökan blev denna gång bifallen, och omedelbart därefter avslöts sammanträdet. Då styrelsepinnarna skulle till att skingras, hade jag av en eller annan orsak ingen lust att möta dem i biblioteksöppningen utan smet ut lagom fort för att sedan möta dem i korridoren och fråga, huru det gått med min ansökan.
Att jag var outsägligt glad och tacksam bör ej vara svårt att förstå. Min framtid tedde sig efter detta med helt nya konturer för mitt öga. Med en ynglings hela oförställda glädje hängav jag mig åt förhoppningarna om ett arbete, välsignelserikt för både mig själv och andra. Min väg utför Engelbrektsgatan och ned genom Humlegården gick till större delen i språngmarsch.
Det kan ej annat än kännas litet egendomligt att vid 21 års ålder åter finna sig på väg att börja skolan. Jag slöt den en gång vid 13 års ålder och började samma dag att som vallpojke tjäna mitt eget bröd. Jag blev därefter fabriksarbetare, sedermera hantverkare, i sinom tid predikant. Som sådan passerar jag 20-talet, fullgör min värnplikt, fyller 21 år och blir myndig och är ju därmed vorden »riktig karl», men - o, underbara vägar - så lägges mig på nytt före livets A B C-bok, och jag visas rakt till - skolbänken.
Detta sakförhållande föreföll mig tillräckligt betydelsefullt för att uppfylla mig med ett vid dessa år sällsynt allvar, det icke ens mina blivande kamrater med alla sina muntra konversationer förmådde att nämnvärt genombryta.
Det var min andra resa till huvudstaden; och då det denna gång var fråga om flera års vistelse därstädes, föreföll mig resan givetvis viktig nog; och många vore de frågor jag ofrivilligt gjorde mig själv med avseende på det nya skede i mitt liv, som med denna huvudstadsresa inleddes. Det samfund, åt vars mission jag invigt mitt liv, bjöd mig här för åratal, utan penningar och för intet, både hem, undervisning och uppehälle; och oförståndigare var jag icke, än att jag kunde ge rum för en tanke på den skuld, vari dessa förmåner försatte mig till de själar vilkas frälsning från synd är en samfundets trånad.
Men 21-årig hjärna dröjer ej gärna enbart vid livets allvarssidor, och då skymning föll över Sörmlands leende nejder, medan tåget ilade dem igenom på sin frustande färd mot »Mälardrottningens» öar och skär, vidgades hjärtat vid ljusa förhoppningar om år av trevna umgängesstunder bland trosfränder i Stockholm. Dessemellan spökade väl för mitt inre tanken på hårda läxor, svåra frågor och dumma svar, med ty åtföljande skrubbor för »dåligt huvud». Att skolan och skollivet måste vara av övervägande tilldragande beskaffenhet borde jag likväl förstå därav, att mina reskamrater, de förutvarande eleverna, med så uppenbar förtjusning för sig konstaterade det faktum, att de nu voro på väg åter till skolan.
Tiden gick fort, så ock resan; och sedan väl de första tecknen av huvudstadens närhet visat sig genom kupéfönstret, dröjde det icke länge, förr än vår ilande färd gick genom södra tunneln och vidare över mälarvik, som återspeglade oräkneliga ljuslågor. Från Centralen skulle jag näppeligen ha så lätt funnit Engelbrektsgatan 18, om jag ej haft att sluta mig till mina »stora bröder». Dessa togo emellertid med vanans säkerhet kursen över »malmen» och upp genom Humlegården och så Engelbrektsgatan uppför till »18», där marschen fortsatte en halv trappa ner rakt in i - matsalen, och här fick jag min första »lektion». På något egendomligt sätt ha de unga pastorsämnena i regel en viss förkärlek för »studierna» härnere, och »lektionerna» här klara sig oftast förträffligt, d. v. s. för eleverna om lika förträffligt för ekonomikommittén, känner jag icke.
Mina reskamrater visade alla tecken av, att de voro riktigt hemmastadda och hade mycket roligt åt den försagdhet, som jag icke kunnat göra mig riktigt fri ifrån; och då jag efter slutad måltid gick in i köket och bugade mig för hushållerskan och tackade för maten, tyckte de visst, att t. o. m. det var roligt. En vid skolan tidigare anställd tjänarinna lärer ha framställt saken så, att första året bruka eleverna passera tamburen och gå in i köket och tacka för maten, andra året stanna de i tamburen och bocka sig, tredje året stanna de icke alls utan göra en nick i förbifarten och fjärde året - hm. Nå ja, om det på något sätt varit fallet, bör det icke tagas som bevis på utevaron av tacksamhetskänslor. Saken är blott den, att man blir mindre ceremoniös och mera - hemmastadd.
Från matsalen bar det upp i stora hörsalen, där gemensam bönestund hölls; och att det innerst i hjärtat icke saknades tacksamhet för andliga och timliga gåvor, som skolan bjöd, det framgick då tillräckligt tydligt här. De äldre eleverna prisade Gud innerligt, för det han fört dem tillbaka till skolan och bådo med mycken värma för alla, som buro omsorgerna om skolans bästa i så väl andligt som lekamligt hänseende.
Ett nytt läsårs öppnande är alltid en högtidlighet, till vilken stockholmsförsamlingarnas pastorer och många övriga skolans vänner bruka infinna sig. Så hade också skett vid detta tillfälle. Detta var första gången jag hade förmånen se översten och doktor Drake på närmare håll. Den förstnämnde var då en omkring 60 års man och hade på långt när icke förlorat så mycket av sin spänstighet i hållningen som under de senaste åren.
Den välkomsthälsning, som den vördade föreståndaren bringade oss, var lika allvarlig och för framtiden lärorik, som den som ett anförande var originell och intressant. »Allt har sin tid», betonade översten., »det gives tillfällen, då jag lika gärna ser eder leka, som att ni sitter och läser.» Rektorns ord i detta stycke hade avseende på nödvändigheten av att så indela sin tid och sitt arbete, att även ens kroppsliga hälsa icke toge skada. Men inseende att ett medgivande av lekstunder kunde få sina betänkliga konsekvenser, tillade vår icke så sällan humoristiske rektor: »men i bören då icke glömma, att detta hus tillhör de byggnader, som äro gjorda med människohänder». De äldre eleverna torde lättare ha förstått den fina vinken än vi nykomlingar. Att arbetet vid skolan i och för sig icke var någon lek, det fingo vi dock klart för oss, innan översten talat till punkt. Hade någon av oss hittills icke sett hela allvaret av vår kallelse som Jesu Kristi vittnen bland människors barn, så vore vi knappast försvarade, om vi härefter icke gjorde det. Då efter den hjärterannsakande framställningen pastor Vilhelm Lindblom förenade oss i bön, bröt en gemensam, hörbar suck fram från skaran av unga män - en suck, en bön om nåd till fortsatt trohet i arbetet och på helgelsens väg .
Bland minnena från studietiden bilda de av många, kära besök hos i huvudstaden boende, särskilt predikantvänliga familjer, ett synnerligt angenämt slag. Vissa baptisthem i Stockholm äro ju ock kända som riktiga stamhåll för eleverna; och även om det myckna umgänget bland vänner icke alltid är till fördel för studierna, så är då visst, att det mången gång verkar som en ytterst angenäm omväxling i ett huvudstadsliv, som eljest kunde bli enformigt nog. Nykomlingarna sakna i regel alla bekantskaper, då de komma till Stockholm. Deras kamrater bland de förutvarande eleverna ha det då oftast mycket bättre ställt, och det gäller nu att hålla sig väl med dem för att ha utsikt att bli introducerad.
»Tag med någon av edra nya kamrater, nästa gång ni kommer hit», heter det; och så går den redan »vane» hem, stolt i hågen över, att han nu lyckliggör, vem han vill.
Ett familjebesök av det slag, som här är fråga om, betydde alltid allra minst en kopp kaffe, och eftersom denna nationaldryck under min tid icke bestods vid seminariet, fingo familjebesöken redan av denna anledning sin betydelse.
Nå ja, låt mig genast erkänna, att jag för min del aldrig hann få så särdeles många »stamhåll» och framför allt icke hälften så många som en viss av mina klasskamrater, men från dem jag hade gömmer jag minnet av mycken vänlighet och uppriktig kärlek, och därtill en den mest tydligt ådagalagda omsorg om mitt både andliga och timliga välbefinnande. Det kostar mig mycken ansträngning att här avstå från att nämna raden av namn.
Att detta elevernas umgänge i familjerna ofta fått vara orsak till rika andliga välsignelser både för dem själva och deras vänner torde vara ett obestridligt faktum, d. v. s. så långt man å båda sidor funnit kärt att avskilja någon stund av sammanvaron till bibelstudium och bön; och dess bättre torde detta hittills ha varit regeln. Ja, jag vet, att i denna stund finnas icke så få, som tacka Gud för frälsning i Kristus, vunnen just vid sådana bönestunder i familjekretsen, där seminaristernas deltagande varit för handen.
Mitt första familjebesök, sedan jag kommit till skolan, gällde »moster» Petersén, denna moder i Israel, vars förklarade gunstlingar vi alla voro. Det är ett obestridligt faktum, att denna i flera avseenden egendomliga kvinna på sin tid gjorde mera för Betelseminariets elever än någon annan, lärarne undantagna. Få voro väl ock de dagar under terminernas lopp, då ej någon eller några av eleverna gjorde besök i hennes anspråkslösa hem vid Maria Kvarngata, och det torde ej finnas ett rum i Stockholm, från vilket så många olika röster stigit till Gud i bön för samfundet, dess inre och yttre mission som det, där fru Hanna Petersén senare slöt sina ögon i dödens sömn. Av de predikanter, vilka haft tillfälle besöka »moster» Petersén - och det är tvivelsutan de allra flesta med undantag av den allra yngsta generationen - torde ingen erinra sig ett sådant besök, som icke slöt med en bönestund tillsammans med »moster».
Att berätta om gamla tider, om Vibergs, Möllersvärds och Palmqvistarnas kamp för samfundets grundsatser var den gamla alltid kärt, och ett besök i hennes hem kunde bli en lektion i svensk baptisthistoria så god som någon.
För krus och komplimanger var den gamla ingalunda upplagd. Jag minnes väl hennes första fråga till mig, då jag av en äldre kamrat föreställdes för henne. Utan att resa sig från sin stol, räckte hon mig handen och frågade: »Från vilken landsända är du då, gosse?»
Sedan jag redogjort så väl för detta som för åtskilligt annat angående min person, gällde hennes nästa fråga, huru jag hade det ställt med avseende på - vinteröverrock; och först sedan samtalet glidit in på ämnet om beklädnadsförhållandena, fick man riktigt lära känna, vad i moster bodde av varm känsla för profetlärlingarnes bästa.
Lärarne vid Betetelseminariet ha, det synes bäst sedan vi kommit ut på fältet och tänka oss tillbaka till skolåren, icke blott en mycket arbetsam utan tillika en ytterst grannlaga uppgift. Deras lärjungar äro ju i regel vuxna, myndiga män - ja, i flera fall ha de varit jämnåriga med dem själva. Dessutom har ju samfundsgemenskapen utgjort grunden för ett visst brorsförhållande mellan lärare och lärjungar, vilket, om än ock rätt så uppbyggligt och värmande för sinnet, näppeligen alltid blivit till fromma för studierna i gemen. Det kan synas, som om det borde ha blivit det, men iakttagelserna ådagalägga ej att så alltid varit förhållandet. Lärarna känna sig av lätt förklarliga skäl förhindrade att mot dessa män och predikanter förfara med den stränghet, som en på allvar och eftertanke renons pojkskara skulle kräva. Dessutom räkna de på goda grunder med den hederskänsla och den självtukt, som väl egentligen är det första man har rätt att fordra hos de elever, som på samma gång äro män och predikanter.
Det torde ej finnas en undervisningsanstalt, varest resultatet av studierna beror så huvudsakligen på de studerandes hederskänsla, som fallet är med ett predikantseminarium av Betelseminariets beskaffenhet. Ty det är till denna hederskänsla, som lärarne ha att vädja, sedan de ställt sig och sitt arbete till de kunskapsbehövandes tjänst. Låt oss gärna medgiva, att vid skolan uppehållit sig individer, vilka även utan att man kunnat fråndöma dem varken hederskänsla eller god vilja, ändock icke kommit någon vart med studiearbetet, beroende på fullständig utevaro av alla intellektuella förutsättningar därför. Detta är en sak för sig. Som regel gäller, att, där hederskänsla och självtukt låtit förmågorna komma till arbete, har vårt läroverk presterat resurser vilka gjort detta arbete fruktbärande i en grad, som till fullo både motsvarat och överstigit förväntningarna. Där uppfattningen av ens egen kallelse varit grund och ambitionen ringa, ha även de allra bästa bemödanden från lärarnes sida blivit »en sådd på hälleberget».
När jag mottagit brev från en predikant, som varit flera år vid Betelseminariet, och sett honom skriva »tjäre broder» eller hört honom i ett föredrag förlägga Vimmerby till Värmland och tala om Nya Testamentets kanon med tonvikt på o, så har det icke för ett ögonblick fallit mig in att skriva detta på seminariets konto det har blott låtit mig antaga, att här har förefunnits en ofantlig brist på förmåga att värdesätta den förmån, som vistelsen vid skolan utgjort.
Men det ligger i öppen dag, att Betelseminariets ändamål icke kan ha varit ett blott bibringande av kunskaper åt dess elever. Den djupast liggande tanken har väl under allt varit den att från skolan bort utgå män med karaktärer danade för evangelii höga och härliga kall. Studiernas meddelande har detta närmast avsett; och vad vidkommer de män, som ägt Guds kallelse och samfundets förtroende vid uppbärandet av ansvaret för skolan, så känna vi alla, huru tungt denna sak legat dem om hjärtat; och vad de studerande beträffar, så gäller här samma grundsats som förut anförts. Där uppfattningen av ens kallelse varit tillräckligt djup, har den fostran skolan beskärt kommit dess elever väl till pass. Och så framt svenska baptistsamfundets framgång och utveckling får sättas i samband med Betelseminariets verksamhet - och det torde väl vara så gott som obestridligt - då är ock ådagalagt, att denna verksamhet i det stora hela icke förfelat sitt ändamål.
Av allt det arbete, som bedrivits vid skolan, har man givetvis lagt största vikten vid bibelstudierna. Dessa bibelstudier fördela sig på olika avdelningar såsom isagogik eller inledningsvetenskap till bibeln, homelitik eller textbehandling vid predikan samt exegetik eller tolkning av bibelns innehåll - det senaste utan tvivel det allra viktigaste. Den exegetiska undervisningen har, som bekant, allt från skolans början omhänderhafts av skolans förutvarande föreståndare, d: r K. O. Broady. Dennes exegetik har mycket låtit tala om sig, och dess behörighet har ofta varit omstridd. Visst är i alla händelser, att vi samtliga som varit hans lärjungar vid hans exegetiska lektioner bevara dessa stunder i tacksamt minne. En osläcklig kärlek till Gudsordet och en orygglig tillit till dess frälsningskraft voro de drag, som kännetecknade B:s skrifttolkningar. Det ges uppfattningar av vissa bibelns framställningar, vilka skulle kunna kallas speciellt broadyanska, men det är anmärkningsvärt, att dessa endast i mycket ringa grad vunnit burskap bland de från seminariet utgångna församlingslärarne. Men så var det heller aldrig den vördade lärarens mening att bibringa sina lärjungar »uppfattningar».
Hans lektioner avsågo någonting helt annat och främst det att väcka sådan kärlek och vördnad för Guds ord, som kunde locka till ett självständigt forskande däri under uppriktig åstundan att finna sanningen. »Han lärde oss tänka», är det omdöme, som Broadys forna lärjungar tämligen allmänt avgivit, då det gällt den exegetiska undervisningen vid Betelseminariet. Ingenting beredde honom större glädje, än våra framsteg i tänkandet, och att oss alla med med hela vår själ i forskandet efter sanningen var honom alltid den allra största angelägenhet. Kunskap i bibelns huvudsakliga innehåll krävde han med mycken skärpa, så väl vad det gällde det gamla som det nya testamentet. Överstens personliga förtrogenhet med den heliga skrift är allom bekant, och av all litteratur sätter han bibeln främst icke blott för dess innehåll av Guds ord utan även dess allmänbildande och instruktiva karaktär i allmänhet. En predikant, som svävar i sin kunskap bibelns innehåll, sätter B. ej högt. Då vid förhör detta ämne osäkerhet bland oss förnams, sattes vår rektors goda humör på ett ganska allvarsamt prov.
Jag erinrar mig mycket livligt, huru vid en exegetisk lektion vår lärare fick anledning att göra utav kamraterna en fråga, som rörde sig om Abrahams familjeförhållanden. Den tillfrågade kunde ej svara, och alldenstund frågan gällde det mera elementära i ämnet, väckte hans oförmåga av svar både förvåning och misshag. Detta var nu en av de allra första veckorna av vår vistelse vid skolan, och det såg ut, som om rektorn råkat i starka misstankar mot genomsnittskunskapen inom klassen, och så vidtog ett förhör utefter hela linjen i Gamla Testamentes historiska och familjeförhållanden. Frågorna voro härefter icke lika enkla som den, på vilken »olyckskamraten» allra först »stakat sig», och följden blev, att vi litet var svävade på målet. Efter detta generalförhör lutade sig rektorn tillbaka i stolen och såg ut över skaran med en blick, som det nog icke var enbart sol uti. »Bröder», sade han, »ären I predikanter? Barnen i söndagsskolan vet mera än I». Och därmed avslöts lektionen. »Skurpelsan» kom till pass, och jag tror, att de allra flesta av oss de närmaste dagarna därefter voro mera sysselsatta med patriarkerna, än vi varit på länge.
Innan jag avslutar denna del av min berättelse, kan jag icke neka mig tillfället att ägna några få ord åt minnet av de män, vid vilkas namn Betelseminariets historia intill den allra senaste tiden väsentligen varit knuten men som nu mera upphört att leda skolans utveckling; den ene, Adolf Drake, efter att för alltid ha nedlagt vandringsstaven, och den andre, Knut Oskar Broady, efter att med betydligt nedsatta arbetskrafter ha sett sitt ansvar för läroverket väsentligen lättat. (FOTNOT: Broady har som bekant avlidit även han.) De yttre konturerna av dessa båda baptistiska märkesmäns levnadsöden äro allt för väl bekanta, för att de här skulle behöva upprepas. Men i det deras livsvärv, som huvudsakligen lokaliserat sig till »Engelbrektsgatan 18», bilda de båda tillsammans en studiebild, som kännes något så när av f. d. betelseminarister endast.
Att deras arbete varit ett samarbete i detta ords allra djupaste bemärkelse, känna vi alla; och att detta samma förflöt i obrottslig enighet och varm personlig vänskap är ju likaledes ett allmänt känt förhållande. Men det bör märkas, att enigheten och sympatierna i samarbetet så långt ifrån hade sin grund i lika lynnesbeskaffenhet och åskådningssätt, att det väl knappast förr givits mera deciderade olikheter i dessa avseenden. Om denna avsevärda olikhet dem emellan, måste de var för sig ha varit djupt medvetna; men en hög väsensbildning öppnar även under sådana förhållanden vägen till en djup vänskap, och väsensbildningen var just en av de få gemensamma dragen hos dessa båda lärare, och med sådan skiljer man ju konsekvent på person och sak, men utan den är man sådant skiljande oftast ej mäktig.
Sina elevers respekt ägde båda i minst lika hög grad men vunno den på högst olika vägar. En å båda hållen förefintlig kärlek till lärareuppgiften var hos Broady förenad med en viss disciplinär stränghet och hos Drake med en mera öppet liggande värma i sinnelaget. Som kapaciteter i lärarekallet skall det väl aldrig bli lätt att bestämma, vem företrädet tillkommer. Jag tror, att man sanningsenligt kan säga, det Broady varit pedagogen i större utsträckning och kanske just i följd därav mera subjektiv i sin framställning, medan Drake i sin tur varit det rikare kunskapsförrådet, inför vilket resultatet nog mest berott av de studerandes egna goda vilja att samla och behålla.
Mellan dem båda förelåg en ömsesidig aktning och tilltro, som det måste varit en för elevernas moral hälsosam lärdom att skåda.
För Drake var B. översten lika givet som för trots någon av oss elever; och huru högt han skattade hans post som rektor sågs bäst, då i B: s frånvaro detta ansvar lades på honom själv. Och för Broady var nog D. doktorn i detta ords allra djupaste bemärkelse, och hans ögon skattande av medlärarens förtjänster torde böra bedömas som en av överstens allra vackraste egenskaper.
De båda männens rent teologiska åskådning torde utom i det allra mest centrala ha haft mycket litet gemensamt. Det kunde hända, att då den broadyanska exengesen, särskilt vad det gäller profetiornas uppfyllelse och de yttersta tingen, satt oss »myror i huvudet», vi vid ett följande grundtextstudie inför Drake kunde förmå honom att uttala sig i samma ämnen, och gav han därvid prov på uppfattningar, som det icke vore orätt att kalla gammallutherska. Att kristendom är liv, framför allt liv, är emellertid en sats, som i dessa båda lärares föredöme fått ett hävdande så kraftigt, som det av svaga människor kan givas.
