- Project Runeberg -  Martin Eden /
342

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rader, någonting fantastiskt, häpnadsväckande,
överjordiskt. Det var förfärande, omöjligt; men ändå fanns
det där, nedraspat i svart bläck över pappersbladen.
Det handlade om människan och hennes famlande
sökande efter de yttersta gränser, det pejlade det
oändligas svalg för att få de mest fjärran belägna solar och
deras regnbågsskiftande spektra att vittna. Det var
en vansinnig orgie av fantasi, som höll rusig fest i
hjärnan hos en döende man, vilken nästan snyftade
när han kände hur hans hjärtas vilda slag höllo på att
bli allt svagare. Dikten skildrade i majestätisk rytm
det kalla tumultet av kampen utanför vårt solsystem,
framstormandet av tindrande härskaror,
samman-störtningen av kallnade solar och nebulosornas
uppflammande i den förmörkade rymden. Och genom
alltsammans gick oavbrutet som en silverskyttel det svaga
ljudet av en människoröst, ett knotande knarr midt
ibland planeternas dån och braket av systemer.

»Det finns ingenting likt detta i litteraturen», sade
Martin, när han till sist var i stånd att tala. »Det är
underbart. . . underbart! Det har slagit mig åt
huvudet, jag är som rusig av det. Denna stora, oändligt
lilla fråga — jag kan inte få den ur tankarna. Den
ringer i mina öron. Den liknar en myggas
begravnings-marsch mellan elefanters trumpetande och lejons
rytande. Jag vet att jag är dum, men det här har
alldeles förhäxat mig. Ni är . . . ja, jag vet inte vad ni
är . . . ni är underbar, det är alltsammans. Men hur
bär ni er åt? Hur bär ni er åt?»

Martin tystnade för att om ett ögonblick bryta ut
igen.

»Aldrig skall jag skriva en rad mera. Jag är en

342

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free