- Project Runeberg -  Martin Eden /
173

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i Martins högra arm och den föll ned utefter sidan.
Den hade blivit avslagen. Alla hade hört det och
för-stodo, Ostklimpen också, och han rusade på som en
tiger och slag föll på slag alltjämt. Martins vänner
skyndade till för att träda emellan. Men Martin drev
dem tillbaka under rytande svordomar. Han gick
på med sin vänstra arm som en bulldogg, halvt
medvetslös, och som i fjärran hörde han mumlet från åskådarne
och en röst som skälvande sade: »Det här är inte

slagsmål, pojkar, det är mord, och vi måste gå emellan.»

Men ingen gjorde det, och han var glad däröver,
då han lät sin vänstra arm tungt falla på den blodiga
köttmassa han hade framför sig. Han såg inte längre
ett ansikte, utan ett skälvande, hemskt, rosslande
namnlöst något. Men han gick på alltmera långsamt,
tills han märkte att detta namnlösa, förfärliga segnade
ned mot brons träbeläggning. Nästa ögonblick stod
han över det, vacklande och flämtande, grep med sin
friska hand i tomma luften för att få stöd och väste
med en röst som han inte kände igen:

»Vill du ha mer? Säg, vill du ha mer?»

Han upprepade det gång på gång, tills han kände
kamraternas händer å sina axlar. De drogo honom
tillbaka och kastade rocken över honom. Så blev allting
mörker och glömska omkring honom.

Den lilla väckarklockan på bordet pickade alltjämt,
men där Martin Eden satt med huvudet gömt i armarna,
hörde han den inte. Han hörde ingenting alls. Han
tänkte ingenting. Så intensivt hade han genomlevat
detta ungdomsminne att han hade svimmat alldeles
som den där gången på bron vid åttonde gatan. En
hel minut varade mörkret. Men liksom plötsligt upp-

173

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free