- Project Runeberg -  Martin Eden /
49

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att ägna en blick åt sig sj älv. Han såg huvudet och
ansiktet på en tjuguåring, men som han var alldeles
ovan vid sådant, visste han inte vad han skulle tänka
om det. Över en hög, bred panna såg han en kvast
av brunt hår, nötbrunt, vågigt med en ansats till
lockar, som kvinnorna tyckte om att låta sina händer
smekande fara igenom. Men det fäste han sig inte
vid, ty i hennes ögon var det nog ingenting, och länge
såg han på den höga, breda pannan och försökte
genomtränga den för att se vad som fanns där bakom.
Vad var det för slags hjärna? frågade han sig om
och om igen. Vad dugde den till? Hur långt kunde
den föra honom? Skulle den föra honom till henne?

Han undrade om det låg själ i dessa stålgrå ögon,
som ofta skiftade helt och hållet i blått och voro fyllda
med de salta brisarna från det solmättade djupet.
Han undrade också hur hans ögon tedde sig för henne.
Han försökte föreställa sig hur hon såg in i dessa hans
ögon, men han misslyckades i taskspeleriet. Han
kunde mycket lätt sätta sig in i andra människors
tankar och föreställningar, men det hade alltid varit
människor vilkas livsupplevelser han kände till. Han
kände ingenting till om henne. Hon var det
underbara och hemlighetsfulla, och hur skulle han kunna
gissa sig till ens en enda av hennes tankar? Nåja,
det var ärliga ögon, sade han sig till sist, och det fanns
i dem varken småsinthet eller tarvlighet. Den
sol-brynta hyn i hans ansikte överraskade honom. Han
hade inte trott att han var så svart. Han kavlade
upp skjortärmen och jämförde den vita insidan av sin
arm med ansiktet. Nå, också han var ju ändå en vit
man. Men armarna voro solbrända. Han krökte

Martin Eden. 4.

49

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free