Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig ner och skrifva elfva (eller rättare: elfva
och en half) kärlekssonetter till Bothwell.
Dessa »fond ballads» — som de kallades
af de skotska herrar, som funno dem — äro
emellertid för oss, som önska förstå drottningen,
på sitt sätt nästan lika ovärderliga som brefven,
emedan de — vers efter vers — gifva en
enastående uppriktig skildring af Marias
sinnestillstånd under den kritiska månad, som föregår
hennes bröllop med Bothwell — hennes fruktan
för framtiden, hennes förtviflade beslutsamhet,
hennes sista strid med sig själf och sin stolthet.
Och ingenstädes, icke ens i brefven — om än
naturligtvis den bundna formen delvis beröfvar
dem »det långa brefvets» bedårande,
oefterhärmliga spontaneitet— finna vi drottningens ohejdade
lidelse för sin älskare mera påtagligt direkt, mera
slafviskt ödmjukt, mera hänsynslöst dristigt
uttryckt än just i dessa sonetter.
Dock var det icke lutter dufvokutter, med
hvilket Maria Stuart här sökte smeka James
Hepburns öron. Hon var — som sagdt —
svartsjuk som en varginna: gaf hon allt, ville hon
sannerligen också ha allt. Och Bothwell var,
trots hennes obegränsade hängifvenhet, också
jaloux — »brutally jealous» kallas han jämt i
förhållande till henne. Den första sonetten
börjar patetiskt otåligt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
