Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handlad, är det dock lätt att märka att så godt
som alla sympatier under denna konflikt — äfven
den korrekte Du Croc’s — äro på drottningens
sida: stackars Henry Stuart var för olämplig
som King-Consort. Alla — icke blott hans
personliga fiender, af hvilka han hade många —
började så smått önska honom ur vägen. Han
gjorde ingen lefvande själ någon nytta,
komplicerade blott onödigtvis en redan besvärlig
situation.
Mot slutet af november kände drottningen
sig ändtligen frisk nog att lämna Jedburgh och
begaf sig till slottet Craigmillar strax utanför
Edinburgh. Känslan af att vara bunden vid
Darnley förföljer henne under tillfrisknandet
beständigt — beröfvar henne allt mod och hopp om
framtiden — ja, gör henne tidtals så utom sig
af förtviflan, att hon rent af emellanåt tänker
på själfmord. »Drottningen är icke frisk,» skrifver
Du Croc till Marias sändebud i Frankrike,
biskopen af Glasgow, »men jag tror att hennes
sjukdom hufvudsakligen består i en djup sorg
(chagrin profond) som det är henne omöjligt att
glömma. Oupphörligt upprepar hon: ’jag önskar
att jag vore död’.» Då hon i Kelso, medan hon
var på resa från Jedburgh till Craigmillar, en
dag fick bref från Darnley, grät hon och sade
högt till Lethington och Moray, att hon aldrig
kunde tänka på att äga en dags frid, så länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
