Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"80
MÄNNISKOR.
med att tillägna honom Luria — fick Browning nu
en mängd entusiastiska bref och kritiker, hvilka Elisabeth
Barrett ber att få se, emedan hon ej endast vill »dyrka
honom i sitt eget allraheligaste utan äfven i
tempelförgården med de andra». Och ju mer dessa hylla
honom, dess mer undrar bon att hon kan vara allt för
honom, medan han försäkrar henne att hon ej blott är
hans »verkliga publik utan äfven, när han sluter henne
i sina armar, hans verkliga, påtagliga, bevisade
framgång». Han skrifver;
Mitt lif, min dikt gåfvo mig intet, förr än du fann
mitt lif och min dikt och välsignade båda . . . Med din
hand i min från början skall allt bli bättre . . . Men om
dig kau jag ej dikta. Hade jag aldrig brukat poesiens
språk förut, skulle jag uppfunnit det för att tala det
till dig! Nu afhålles jag just genom mitt bruk däraf:
jag vill ej att ett enda af mina ord skall kunna tagas
för »endast poesi».
Brefven och besöken — ehuru de förra ofta kommo
ett par gånger om dagen, och de senare nu äga rum
ungefär tre gånger på fjorton dagar och förlängas till tre
timmar •— förefalla båda allt mer otillräckliga, ju mer
Elisabeth Barretts återvändande krafter visa möjligheten
af ett helt samlif. Hon hade börjat med att gå
omkring i sitt rum, så i nedra våningen, så åkte hon ut
-— och fick se de för henne nya synerna af en järnväg
och af London i gasljus. Slutligen steg hon ur vagnen
och besåg några sevärdheter men framför allt njöt hon
allt oftare den så länge saknade fröjden att gå omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
