- Project Runeberg -  Människor /
66

(1899) [MARC] [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

"66

MÄNNISKOR.

domar m. m. sådant? Hvad finner du således, under
din tankes flykt efter »mitt bästa», annat än just —
dig? . . . Du skall aldrig hos mig möta den själfviskliet,
hvilken så många kvinnor och män kalla stor lidelse, den
som säger: »blif min, huru det än må gå med dig själf».
Jag hor att vi skola se Italien tillsammans... Men äfven
fyra väggar med dig vore mig en oändlig rymd .. .
Jag som hvarje annan man har, med afseende å min
lycka, sunda instinkter, hvilka utveckla sig så snart de
äga frihet därtill. En man t. ex., som vill vinna rikedom
och inflytande i världslig mening, finner man vanligen
på rätta vägen att nå dem . . . För att jag skall nå hvad
min instinkt säger mig vara min lycka, behöfves nu
endast det sista steget — och detta är det lättaste! Ty
först och främst fordrades det ju att du skulle födas
och för det andra födas i min tid och vidare finnas till
vid Wimpole Street och icke i Timbuktu — och så att
en hög häck kring Törnrosas slott hållit hela den öfriga
världen utestängd tills jag fann vägen dit.. . Och då,
just som jag trodde att mina svårigheter skulle börja,
hade jag redan nått fram ett långt stycke! ... Ty skulle
du äfven fortfara att endast ge mig så mycket plats
att jag nätt och jämt får stå i din närhet, var viss att
jag stannar där! Jag har då i alla fall minnet af dig,
vetskapen om dig, begreppet du intryckta i mitt hjärta
och min hjärna — och på detta kan jag lefva hela mitt
lif. Men det anstår dig, du helt ädelmodiga, att ge mig
mera, mycket mera än bara lifvet — du kan utvidga
mitt lif och fördjupa det — som du redan gör och allt
jämt kömmer att göra. Huru jag älskar dig, när jag
tänker på den fulla ärligheten i din gåfva — huru ädelt
du gaf, när du en gång var villig att gifva! Tror du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:25:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/manniskor/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free