Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Psykografen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt framför sig. Hon kände hans hand slappas, och
hon tryckte den deltagande och uppmuntrande. Men
hon kände att spänstigheten vek ur hans lemmar,
och hon visste att hans själ och kropp förslappades på
samma gång. Hans beslutsamhet sinade ut. Han
skulle inte tala, det visste hon, och med trons
övertygelse visste hon också att det var därför att han inte
kunde tala.
Hon stirrade förtvivlat framför sig med en dov
känsla av förstelning i hjärtat, som om hopp och
lycka dött. Hon såg solstrålarna sila ner mellan de
glödande furustammarna. Men hon såg det helt
mekaniskt och tankspridt. Hon betraktade
natursceneriet liksom på långt avstånd, utan intresse, som om
hon själv varit en främling och ej längre haft någon
del i jorden och träden och blommorna som hon
älskade så högt.
Hon tyckte sig själv vara så långt borta, att hon
erfor en egendomligt opersonlig nyfikenhet på sin
omgivning. Genom en öppning mellan de närmaste
träden såg hon ett blommande kastanjeträd som om
hon sett det för första gången. Hennes ögon dröjde
vid en gul klunga av Diogeneslyktor som växte vid
kanten av en glänta. Blommor brukade alltid väcka
hennes häftiga och exalterade förtjusning, men något
sådant kände hon icke nu. Hon stirrade tankfullt
på dessa blommor som en hascliischätare, rusig av
giftet, stirrar på en blomma i sin fantasi. I hennes
öron ljöd flodens röst — en hes och sömnig gammal
jätte, som mumlade om sina dåsiga drömmar. Men
hennes fantasi sattes ej i rörelse som den brukade;
hon visste att det endast var ljudet av vattnet som
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
