Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lokalfärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man. Lyckligtvis var inte dörren stängd, ocli jag
stack ut handen och fångade upp dem. Hisspojken
spärrade upp ögonen.
»Jag brukar göra så där ibland», sade jag och
stoppade dem i fickan.
»Någon gycke kastade ner dem», viskade han
lamslagen av denna underbara händelse.
»Det ser så ut», sade jag.
»Jag skall ta hand om dem», föreslog han.
»Dumheter!»
»Ge mig dem», hotade han, »annars stoppar jag
hissen.»
»Pytt!»
Och han stoppade mellan två våningar.
»Unge man», sade jag, »har du någon mamma?»
(Han såg allvarsam ut, som om han ångrade sitt
tilltag, och för att ytterligare imponera på honom vek
jag omsorsgfullt upp min högra rockärm.) »Är du
beredd att dö?» (Jag ställde mig i boxarattityd och
sträckte fram den ena knytnäven.) »Det är bara en
minut, en kort minut, mellan dig och evigheten.»
(Här sträckte jag fram den andra knytnäven också
och beredde mig att göra ett utfall.) »Unge man,
unge man», trumpetade jag, »om trettio sekunder
skall jag slita hjärtat döpande ur ditt bröst och luta
mig ner och höra hur du skriker i helvetet.»
Det tog honom. Han gav till ett rop, hisskorgen
flög ner, och jag var på gatan. Ser ni, Anak, det är
en vana som jag inte kan lägga bort, att lämna efter
mig livliga minnen. Ingen kan glömma mig.
Jag hade inte kommit till hörnet förr än jag hörde
en bekant röst bakom mig:
Månansikiet. 3.
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
