Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 237 —
Till slut kom det öfver henne en känsla af vild
glädje, af djup, vemodig frid. Hon
sammanknäppte händerna, sträckte dem uppåt med en
lidelsefull rörelse och utbrast: »Dig kan ändå ingen
ta’ ifrån mig... allt annat glider undan ... men
du... du... o, var barmhärtig... du kära
älskade död!...»
Då Eugen kom hem, var han så uppskakad,
att han nästan kände sig illamående af
sinnesrörelse. Julias bleka ansikte förföljde honom som
en spöksyn, för hvilken han ryste, men som på
samma gång ref upp en mängd andra känslor inom
honom... Plötsligen gledo hans upprörda
tankar löfver till hans små flickor, som nu sofvo
därinne så lugna och trygga. Då grep honom en
häftig skrämsel... han tyckte sig se fröken
Julias lidelsefulla blickar möta deras oskuldsfulla.
Nej, hon fick ej mera komma till dem, de borde
ej tens få se henne, hennes blotta närvaro
kunde skada, förgifta dem ... Det medlidande han
nyss känt trängdes undan, med omedveten
själf-viskhet Satte han ett oöfverstigligt svalg emellan
sina barn och Julia, dem finge ej lifvets
smutsiga vågor nå, de skulle skyddas, till och med
från ett orent vidrörande.
Hans rum låg på nedre botten med utsikt
åt trädgården. Detta rum vette åt salongen och
på andra sidan bodde hans syster och svåger.
Så tyst han kunde smög han sig ut i salongen
och knackade på dörren till hofrättsrådet
Bergen-stiernas rum. Fru Bergenstierna, som ännu ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
