Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 232 —
luta sig ned, sätta bägge händerna för ansiktet
och skaka, som om hon börjat snyfta.
»För Guds skull, hvad är det, fröken?»
utbrast han förskräckt.
Hon såg hastigt upp. Ögonen stodo fulla
af tårar, som hon ännu ej låtit falla, tårar som
sutto och dallrade likt daggdroppar i hennes
långa, mörka ögonfransar. Eugen hade ej förrän
nu märkt hur ovanligt vackra hennes Ögon voro.
»Då man ser en sådan syn som den,»
hviskade hon, pekande med handen utåt hafvet, »och
tänker på ett sådant barn som Maj, kan det hända
att känslan af ens egen... fattigdom öfverväldigar
en... förlåt mig... jag vet hur dum jag är...»
Eugen satte sig på stenen bredvid den unga
flickan och lade sin hand öfver hennes. En
känsla af häftigt medlidande steg upp inom honom
och bortjagade den motvilja hennes utbrott nyss
förorsakat.
»Stackars barn,» sade han vänligt, »ja, lifvet
är nog en tung väg att vandra, för den |ena
på ett, för den andra på ett annat sätt.»
Fröken Julia slog hastigt ned ögonen. Hon
blef ändå blekare än vanligt och hon satt så
orörlig, som om hon plötsligt blifvit hypnotiserad.
Denna fina, välformade hand, som hon så ofta
i vakna drömmar öfverhöljt med kyssar, den låg
nu ändtligen där, dit hon med sina lidelsefulla,
svärmiska tankar tvingat den!
Envist höll hon blicken fäst på handen; o,
att hon finge gripa den och trycka den mot sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
