Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 82
skåp och med samma intresse som hon fålla på
servetter och dukar. Det föreföll henne, som om
hennes lemmar stelnat och tankarne domnat, hon
skulle ha velat rusa upp, sträcka på sig, sjunga
med sin mest klingande stämma, springa ned i
trädgården och plocka rosor. Men hon vågade
knappast resa på sig; vid den minsta rörelse
tyckte hon sig se svärmoderns frågande blick och
höra hennes låga, förbindliga stämma: »Hur är
det, Dora — fattas det någonting... ska’ vi
ringa på Bergström?»
Först då Eugen kom, blef Dora sig lik igen;
då släppte fru Blum sin äganderätt till Dora och
öfverlämnade den åt sonen. Han och Dora
gjorde då alltid efter middagen långa promenader,
under hvilka Dora glömde den ledsamma
förmiddagen, och i de ljusa sommaraftnarna njöt hon
glad och sorglös sin unga kärlekslycka.
En dag voro Eugen och Dora bjudna ut till
tant Regina på hennes egendom Ekholmen, ett
stort, vackert gods i Uppland, där den Blumska
ungdomen, enligt gamla familjetraditioner, alltid
brukade få tillbringa några dagar af sina
sommar-och julferier. Dessa besök, under hvilka de
frossade på bär i trädgården eller knäckte nötter vid
brasan och darrade af vördnad och beundran för
den stora tant Regina med det snöhvita håret
och de genomträngande ögonen, frarnstodo
sedan för dem som en underbar barndomssaga, full
af tjusning och högtidligt allvar, ungefär som
minnet af julottan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
